Hårdrocken är ett gränslöst landskap

Vad är det egentligen som lockar människor till hårdrocken?

Om vi skalar bort allt överflöd. Myterna, nitarna, gitarrsolona, tatueringarna. Vad finns under allt det där lagret?

Svaret tror jag vi hittar i det vidsträckta. Det gränslösa.

Det som är en konstant inom alla sorters kulturskeenden lyser här mer än på någon annan plats. Likt ingen annan genre i populärmusiken har hårdrocken ständigt alla reglar uppskruvade till max. Inte enbart i själva musiken utan precis lika mycket i imagen som kulturen förmedlar.

Vart helst skulle annars till exempel individer som Gene Simmons, Ozzy Osbourne eller Mia Klose hitta en plats som är så självklar för dem att landa i som hårdrocken?

Ingen annanstans är det lika godtagbart – eller nej, kravbart är nog ett mer passande ord – att leva utan eftertanke, rim eller reson.

Det är inte fel att kalla Sweden Rock-festivalen för en folkfest, men det är också något större än så. Varje drivkraft måste få ett utlopp och det är resultatet vi ser här nere i Norje. Som om det vore ett universum avskilt från allt annat lever de allra mest hängivna besökarna efter den devisen.

Ingenting är fel och ingen här har heller hört talas om orden balans och subtilitet. Hårdrocken lägger sin varma hand på axlen och säger ”Vad du än gör, så är det ok”.

 Det är helt ok att ställa sig mindre än tre meter från en gigantisk högtalare och låta ljudet skaka vartenda ben i ens kropp. Vill du proppa dig själv full av öl och vin tills din egen kropp pucklar på dig med en slägga över huvudet i morgon? Fint.

Och hej, ingen tittar snett när du förlorar all social anständighet och plötsligt går ner på knä vid en gräsplätt och kramar en imaginär gitarr till tonerna av Kiss Love Gun.

Hårdrocken  målar upp livets extremer här för oss alla att bevittna och det här någonstans i just det gränslösa som jag tror att vi finner svaret till musikens aldrig sinnande popularitet. Alla behöver förlora sansen åtminstone en stund (eller kanske fyra dagar i Norje).

Man kan se det som belöningen för att tvingas spendera merparten av livet i vår kyliga lilla avkrok längst här uppe i norra Europa. Det är i alla fall därför hårdrocken har ett starkare grepp här än någon annanstans.

Det är i alla fall dessa tankar jag tyst går och fomurlerar för mig själv när jag möts av ytterligare en kritvit mage som hänger över byxlinginen. Eller en ut- slagen individ ihopkrupen under skuggan av ett träd.

 ”Det är lugnt, låt dem ha det här. Alla måste få tappa spelkulorna någon gång”.