En mellansäsong - men snacka inte om fiasko

Visst, jag kan köpa snacket om en sval åttondeplacering under en säsong där laget mest hela vägen kämpade i något slags ingemansland. Jag kan också delvis köpa kritiken i ett antal felrekryteringar såsom Bud Smith, Dominic Forget, Aki Touminen och Lars-Peder Nagel. Och jag köper definitivt kritiken om att bortaspelet länge var uselt.

Men.

Helhetsintrycket äv säsongen är positiv. IK Oskarshamn ÄR inget allsvenskt topplag, IK Oskarshamn är ett etablerat allsvenskt lag som även under en mellansäsong klarar av att bara vara tio poäng från en kvalserie till elitserien.

Det kallar jag styrka.

FÖRRA SÄSONGEN studsade det mesta rätt. IKO nådde ända fram till kvalserien - och nådde något av ett all time high i klubbens historia. Då fanns spelare som Jonas Liwing, Mads Hansen, Martin Romö, Tobias Holm, Daniel Ljungkvist och Martin Thörnberg i laget.

Årets trupp höll inte den kvaliteten. Visserligen har spelare som Johan Ryno, Johan Hägglund och Rasmus Ericsson varit kvalitetstillskott, men bredden har inte varit lika stark.

Lägg därtill att ett par av de rutinerade veteranerna inte riktigt nått upp i nivå.

Mot denna bakgrund är årets åttondeplats i den nya allsvenskan klart godkänd. Jag hade på känn att förväntningarna skulle vara för högt uppskruvade hos Oskarshamnspubliken - trots att alla borde veta hur svårt det är att upprepa en succé.

När IKO spelade kvalserien till elitserien 2001 höll laget faktiskt på att åka ur året därpå.

Nu fanns det ingen tillstymmelse till bottenkänning.

IGÅR TOG EN lång säsong slut och nu börjar direkt det hårda arbetet med nästa. IK Oskarshamn står inför ett par problem som måste rätas ut.

Tränarfrågan.

I mina ögon kändes sparkningen av Daniel Broberg ganska konstig. Kanske var det styrelsens sätt att väcka en trupp som tappat alla streckkontakt i tabellen. Peter Ekroth har visserligen gjort ett gott arbete - men om IKO väljer att förlänga med honom överger man sin strategi med unga, hungriga tränare till förmån för en nostalgitripp. Rätt eller fel? Jag vet inte.

Spelartruppen.

Johan Ryno försvinner, kanske Johan Hägglund, Timo Leinonen och Magnus Eriksson. De fyra största stjärnorna i laget. Det blir hål att täta och rekryteringsarbetet blir oerhört viktigt. Förra årets utländska värvningsvåg blev ett fiasko och förhoppningsvis har styrelsen lärt sig något av det.

Å ANDRA SIDAN är IKO helt rätt ute i sin långsiktiga strategi med sina egna spelare. I år har Rasmus Olheden och Tom Linder etablerat sig, Linus Bladström och Robin Ekström har visat framfötterna - och snart kan det vara dags för Eric Simonsson och Simon Gustafsson.

Trots en halvfjuttig ungdomsverksamhet har IKO en tydlig linje med sina ungdomstoppar.

Det känns helrätt och ett betydligt vettigare alternativ än att panikvärva breddspelare.

Så glöm fiaskosnacket. IK Oskarshamn har gjort en klart godkänd säsong - och framtiden för hockeyn känns betydligt ljusare än för ett par-tre år sedan.