Pingiskungen söker arvinge
Svensk pingis har haft ett antal guldkantade decennier, inte minst under 1980- och början av 1990-talet då en bred landslagstrupp slog sig fram och tog över herravärldet i världstoppen.
Dagens landslag ser allt tunnare ut.
Återväxten är klen. Gapet mellan de gamla och de unga är stort.
Inte bara åldermässigt.
- Håller väl inte riktigt med om att det är tomt efter J-O, Jörgen (Persson) och Peter (Karlsson). Fredrik Håkansson och Jens Lundquist har båda varit med om att vinna lag-EM-guld. Håkansson avgjorde dessutom den senaste finalen. Men visst - det känns lite oroande att steget är så stort för många, säger Lindh som slutade i landslaget 1998.
För lite träning
Från flera håll har kritiken riktats mot att den unga generationen tränar för lite.
Åtminstone inte alls lika mycket som 80-talsstjärnorna.
- När vi var tonåringar körde vi ofta sju timmar om dagen. I bland fick man krypa ur hagen av trötthet. 1980 var jag och J-O i Kina som första utlänningar någonsin och där fick vi verkligen köra stenhårt. Det tog vi med oss när vi kom hem, säger Erik Lindh.
- Kvantiteten bytte vi succesivt ut mot kvalitet ju äldre vi blev. Just åren mellan 15 och 22 år är oerhört viktiga, att man inte slarvar med träningen utan offrar allt. Det är en myt att en sån som J-O bara levt på talang.
Vann junior-VM
Peter Nilsson, 29, vann junior-VM 1992 och pekades ut som en arvtagare. Men något stort genombrott som senior kom inte.
Han håller delvis med om att träningen var tuffare på 80-talet.
- Det var den kanske, men samtidigt handlar det om hur man tränar. Dagens elitspelare ligger på ungefär fyra-fem timmar om dagen - fast då varierad träning och mer kvalitet, säger Peter.
Ligger det ingen sanning i att de yngre tränar för lite?
- Jag tror inte det, men visst kanske det skulle finnas fler som tittat på J-O, "Ekan" och Jörgen och dom andra. Framförallt få tips och råd om hur de ska träna.
Ett annat argument är att den äldre generationen kom tidigt ut i världen och spelade tuffa turneringar. Dagens spelare får inte riktigt den möjligheten lika ofta.
Fast det resonemanget avfärdar Erik Lindh.
- Är man tillräckligt bra får man åka ut och spela. Det handlar om viljan att bli bäst, säger han.
Tycker du att dagens unga svenska spelare tränar för dåligt?
- Jag har ingen riktig koll på hur det är för alla. Men stämmer ryktet att vissa bara kör två timmar om dagen är det alldeles för dåligt. Jag ser på en kille som Magnus Månsson i Falkenberg; han ökade sin träningsdos ordentligt för ett par år sedan - nu är han i landslaget vid 26 års ålder och har slagit flera världsspelare.
Wranå nådde inte ända fram
Göran Wranå, 34, tillhörde gruppen bakom de stora svenska 80-talsikonerna. Han tränade stenhårt med landslagstruppen, men nådde inte ända fram.
I dag skulle han troligen varit landslagsankare.
- Jag vet inte, men vi tränade väldigt tufft. Klart att man så här i efterhand kan tycka att man hade lite otur som kom fram i "fel generation". Å andra sidan har man fått uppleva så mycket så jag ska inte klaga, säger han.
Även Wranå är lite bekymrad över utvecklingen för den yngre generationen.
- Det är lite tråkigt att så få nya slår igenom internationellt, men det tar nog lite längre tid i dag att bli toppspelare.
Det understryker också Erik Lindh.
- Se på en spelare som Kalinikos Kreanga. Han är 30 i dag och har först nu nått världstoppen. Har man bara motivationen och tålamodet så kommer framgångarna till slut.
