Supertalang tillbaka: "Kan hoppa igen"

Lisa Gunnarsson är tillbaka på allvar och andas framtidsoptimism.

Annat var det för ett år sedan.

Redan i början av 2019 kände stavhopparen att det var något som inte stämde i foten, och senare på sommaren kastade hon in handduken sedan hon drabbats av en stressfraktur.

– När jag var skadad så var det jättejobbigt. Jag hade ont och det blev aldrig bra, jag var ju borta hela året. Det var jättejobbigt. Det är därför jag är så glad nu – för att jag är tillbaka och kan hoppa igen, säger Gunnarsson som förra året missade både U23-EM i Gävle och VM i Qatar.

Fram till 2018 höjde Gunnarsson sitt personbästa med stabil marginal för varje säsong som gick och sågs som en av Sveriges mest spännande idrottstalanger. Sedan dess har utvecklingen stannat av helt och hållet på grund av fotskadan.

Den två år gamla toppnoteringen på 4,60 meter har hon inte varit i närheten av att överträffa, men efter att förra helgen ha levererat ett årsbästa på 4,43 på Tibblevallen i Täby – utan några som helst fysiska besvär – är hon nu redo att återuppta resan mot världstoppen.

Det kommer bara bli bättre och bättre, påpekar hon.

– Jag har inte haft någon smärta i foten på nio månader nu. Jag tog det lugnt i vintras och försökte att inte göra så mycket för jag ville vara försiktig. Men nu har jag verkligen kört på för fullt, så det är jättekul att vara tillbaka igen efter ett helt år skadad.

Att Gunnarsson varit på gång ett tag visade hon redan i januari då hon hoppade 4,50 inomhus i amerikanska Reno. Sedan kom coronakrisen till USA, där svenskan pluggar och bor – men själv anser hon att hon hör till kategorin idrottare vars karriär förmodligen har gynnats av den pågående pandemin.

– Det var supertråkigt. Jag var verkligen taggad på att göra klart säsongen, men i stället kunde jag koncentrera mig riktigt bra på att bara träna i lugn och ro – isolerat. Och det har verkligen hjälpt. Jag är en helt annan stavhoppare i dag än vad jag var innan pandemin började.

TT: På vilket sätt?

– Jag hoppar lite annorlunda och lite bättre. Jag springer på mer på slutet, jag kan ta lite styvare stavar och jag har mer känsla. Det har jag verkligen tränat på nu och det har blivit mycket bättre.

Gunnarsson studerar på Louisiana State University och har under våren tvingats se sina träningsfaciliteter stänga ner. Lösningen blev att hälsa på en bekant – som råkar vara världens bästa stavhoppare: Armand Duplantis.

– Jag fick inte komma in på arenorna, precis där jag bodde, så det var ju jättejobbigt. Men jag pendlade i en timme till Lafayette där "Mondo" och Greg (hans pappa och tränare) bor.

TT: Ni har sparrat tillsammans i Lafayette?

– Ja, lite grann. Jag har kört med hela familjen där. Det har varit jättekul.

TT: Vad har det inneburit för din hoppning att träna med Duplantis?

– Bara positivt. Det är verkligen motiverande att ha en sådan att träna med.

Själv räknar Lisa Gunnarsson kallt med att snart sätta nya personbästan och minska gapet till den svenska toppduon Michaela Meijer (årsbästa 4,72) och Angelica Bengtsson (4,52).

TT: Har du något höjdmål för den här säsongen?

– Ja, jag har satt som mål att kvala in till OS och klara kvalhöjden på 4,70.