GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Christian Gustafsson: Publiken sviker – det är inte så konstigt

Stjärnorna kommer och går som de vill, reservbetonade lag möts, ingen åker ur och alla matcher sänds på tv.
Det är inte så konstigt att speedwayläktarna gapar tomma.
Christian GustafssonSkicka e-post
KRÖNIKA • Publicerad 25 augusti 2021 • Uppdaterad 28 augusti 2021
Christian Gustafsson
Detta är en personligt skriven text i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Läktarna gapar tomma i Bauhausligan.
Läktarna gapar tomma i Bauhausligan.
Foto: Roger Carlsson

Publikstatistiken för Bauhausligan, som elitserien numera heter, 2021 är ingen munter läsning. Förvisso finns det förmildrande omständigheter. Som en välbekant pandemi och allt den fört med sig i form av publikbegränsningar, nya vanor, ekonomiska bekymmer, allmän stanna hemma-mentalitet och uppskjuten seriestart.

Men det är ändå remarkabelt hur lite folk som sökt sig tillbaka till speedwayarenorna under sommaren, som ju dessutom normalt är den starkaste publikårstiden.

En (!) av omkring 60 matcher har haft en publiksiffra över 2 000. Det var när Dackarna mötte Smederna. Då kom det 2 051.

Annars ligger siffrorna och skvalpar strax under och strax över tusenstrecket. Topplaget Västervik hade 845 senast, serieledande Smederna 1 061. Piraterna lockade hela 700 personer när Dackarna kom på besök i tisdags.

Senast Dackarna körde hemma i Målilla kom 966 personer. Det på en gigantisk arena som under pandemiska omständigheter får ta in uppemot 6 000 åskådare.

Det är bekymmersamt och illavarslande för en sport som länge marknadsfört sig som "Sveriges tredje största publiksport".

Bartosz Zmarzlik – speedwayens fixstjärna – kommer och går lite som han vill i Bauhausligan.
Bartosz Zmarzlik – speedwayens fixstjärna – kommer och går lite som han vill i Bauhausligan.
Foto: Mikael Fritzon/TT

Hur ska då klubbarna få tillbaka publiken?

• Stjärnorna måste köra.

Det här är inte den enda orsaken, men den mest springande punkten. Jag begriper att det, i synnerhet den här komprimerade säsongen, finns somliga besvärliga omständigheter, men ändå. Bauhausligan – som tappade var fjärde åskådare redan från 2018 till 2019 – har förvandlats till någon slags träningsliga där stjärnförarna kommer och går lite som de vill.

Under sommaren har, i princip undantagslöst, några av de största publikmagneterna saknats varje omgång. De har "fått ledigt", de är upptagna med matcher i andra länder, de kan inte vara med för att det är GP-tävling till helgen, de ”har förhinder” i största allmänhet.

Det ger ett oseriöst intryck.

Fredrik Lindgren och Tai Woffinden anslöt till Västervik respektive Dackarna först när de insåg att de behövde köra fler matcher. VM-ettan Bartosz Zmarzlik har kört fem av 14 matcher. Det är ju honom – speedwayens fixstjärna – tio av tio vill se när Vetlanda kör. Samma sak med VM-tvåan Artem Laguta, som kört sex av matcherna för Västervik. Brorsan Grigory har dragit på sig Smedvästen fyra gånger. Niels-Kristian Iversen och Peter Kildemand har kört tio matcher – tillsammans. Och så vidare.

Emil Sajfutdinov presenterades av Rospiggarna i juli. Speedwaybomb, hette det. Han har fortfarande inte kört en meter.

När Smederna och Vetlanda möttes saknades Grigorij Laguta, Krzysztof Buczkowski, Kacper Woryna, Bartosz Zmarzlik, Szymon Wozniak och Dominik Kubera – de hade match i Polen.

När Dackarna – som jag ändå vill ge en eloge för att de allt som oftast ställt sitt starkaste lag på hjulen – mötte Masarna i Avesta kom de med ett rent b-lag. Jason Doyle och Fredrik Jakobsen hade match i Polen, Maciej Janowski hade fått ledigt sedan tidigare, Tai Woffinden hade förhinder. Publiken som kom till stadion fick se en fullständigt ointressant, stjärnglanslös match som var avgjord efter ett par heat.

Om några veckor drar slutspelet i gång och då kommer garanterat varendaste stjärnförare stå på startlinjen. Men är det så vi ska ha det? Flera månader av träningsmatcher innan förutsättningarna vänds upp och ner och alla går all in under några ynka slutspelsveckor?

Så här var det inte förr. Då stod Rickardsson, Crump, Gollob, Hancock, Loram, Pedersen, Sullivan och alla de andra stjärnorna oförtrutet där på de svenska startlinjerna tisdag efter tisdag efter tisdag.

Då kom också publiken.

För det är ju de stora namnen folk betalar dyrt för att se – inte traktorer, förutbestämda utklassningssegrar och medelmåttor.

Så här såg det ut den 14 augusti 2007. 9 199 personer såg Dackarna möta Västervik i Målilla.
Så här såg det ut den 14 augusti 2007. 9 199 personer såg Dackarna möta Västervik i Målilla.
Foto: Daniel Svensson

• Ett lag måste åka ur.

För tillfället är Bauhausligan social verksamhet. Inget lag åker ur. Du kan komma klappsist, men får ändå vara med nästa år. Noll nerv. Experimentet med stängd liga är bara att kasta.

• Ta tillbaka golvsnittet.

Tidigare var klubbarna tvungna att ha ett lag som nådde över det så kallade golvsnittet. Det är borttaget, vilket gör att man kan köra med vilka förare man vill. Det är bara att lämna stjärnorna hemma och låta vaktmästaren eller korvgrillaren dra på sig släpskon. Nä, ta tillbaka golvsnittet och tvinga klubbarna att köra med anständiga lag.

• Gynnas speedwayen verkligen av tv-sändningarna?

Många andra sporter gynnas av att tv sänder. Det marknadsför, det göder intresset. Hockeyn och fotbollen har sina guldkantade tv-avtal. Men frågan är om speedwayen – publikt sett – verkligen gynnas av att alla matcher tv-sänds i C More? Nu vet jag inte vad det nya tv-avtalet ger, men det handlar om i sammanhanget små pengar. För att sätta i någons slags perspektiv så gav avtalet som slöts 2014 tre miljoner kronor – för förbund och klubbar att dela på. Att jämföra med SHL-avtalet som ger omkring 45 miljoner per säsong – för varje klubb.

Speedwaypubliken är till åren kommen. Under pandemin har den skaffat C More och insett att: ”Jäklar vad mysigt det var att sitta hemma i soffan, knäppa upp en pilsner, zappa runt mellan arenorna, få kommentatorer och kunna se matcherna utan att behöva huttra på en träbänk”. När speedwayen för 15 år sedan stod på sin absoluta publiktopp fanns det inga tv-avtal. 2007 hade Dackarna 5 400 personer i snitt. Ingen av matcherna, inte ens SM-finalerna, tv-sändes.

Det kan tyckas som ett steg bakåt, men jag tror faktiskt att speedwayen, som en av få sporter, skulle gynnas av att skippa tv-sändningarna och "tvinga" ut publiken på arenorna.

Målillabon Mikael Karlsson är numera speedwayens högsta höns.
Målillabon Mikael Karlsson är numera speedwayens högsta höns.
Foto: Marc Femenia

Avslutningsvis. Jag fattar så klart att det inte är lätt för de svenska klubbarna att hävda sig gentemot GP-pampar, internationella schemaläggare, egoistiska stjärnförare och miljarders miljarders polska zloty. I synnerhet inte under en pandemi. Jag fattar att det finns en ekonomisk verklighet, att andra länder och ligor numera går före, att svensk klubbspeedway tappat sin ställning som, i princip, världsledande.

Men vi kan ju krasst konstatera: publiken har sakta men säkert försvunnit från speedwayarenorna och den verkar inte vara på väg tillbaka.

Den som – i rollen som grenchef på Svemo – leder svensk speedway sedan i våras är Mikael Karlsson från Målilla. Han är en av de mest genuina idrottsledarna jag träffat. En smart man med hjärta för sporten. Vore jag i Karlssons kläder skulle jag kalla till stormöte eftersäsongen och ställa frågan:

Vad vill vi med svensk speedway?

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.