Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: Jag har aldrig sett Oskarshamn stoltare
Strax före klockan 22 i måndags kväll ljöd slutsignalen i NHK Arena. I samma stund förvandlades IK Oskarshamn från ett allsvenskt lag till ett SHL-dito.
Jag var på plats och förnimmelsen var att ingen riktigt kunde ta in vad som just hänt.
Inte IKO-spelarna, som knappt visste hur de skulle bete sig, inte Timråpubliken, som med chockade hålögon vandrade ut i Medelpadnatten, inte vi i journalistpacket, som försökte trumfa varandra i Vilda Väsby-metaforer, inte IKO-supportrarna, som stod inlåsta – hål i huvudet på den som tog beslutet att inte släppa ut fansen att fira med laget – i sin förnedrande bur högst upp på ena kortsidan.
Ett knappt dygn senare hade det sjunkit in.
Det var sant. Det var ingen dröm, ingen hallucination.
Ett av mina starkaste minnen, faktiskt alla kategorier, är från sommaren 1994. Då menar jag inte primärt själva VM-turneringen, utan det oförlikneliga firandet i Rålambshovsparken. När hjältarna åkte kortege genom ett sprudlande Stockholm, när Tomas Brolin gav salongsberusningen ett världslagsansikte, när en kvinna i publiken lurade i Fredrik Belfrage att hon var Martin Dahlins mamma, när GES blev världens största band för en dag.
50 000 personer tog emot laget som hade gjort något som ingen trodde var möjligt.
På Lilla torget den här eftermiddagen var det inte 50 000. Men väl uppemot 5 000 personer.
Det gick faktiskt inte att få in många fler på den trånga ytan som ramas in av Frejahuset i öster, Handelsbankenkomplexet i norr, JC-kåken i väster och byggnaden där Grauers Herrmode låg en gång i tiden i söder.
Oskarshamn har aldrig varit man ur hus-igare. Oskarshamn har aldrig varit rusigare.
Jag spatserade omkring i folkhavet, surrade med folk, tog invånarna på pulsen, såg folk gråta, kramas, flossa och göra feltajmade hajfajvs.
Jag har aldrig sett den här staden så förväntansfull, så lycklig.
Prick klockan 17 anlände huvudpersonerna. Först spatserade en parad av supportrar med stora flaggor. Efter dem följde spelarna på rad.
Fortfarande segerrusiga efter nästan 20 timmars konstant firande, fortfarande smått chockade av vad de ställt till med.
Jag såg barn som stod längs avspärrningarna med så lyckliga blickar att tomten hade bleknat i jämförelse med att få en skymt av Arsi Piispanen eller Christoffer Rifalk.
Spelarna trodde knappt sina ögon när de ställde sig bredvid scenen och försökte blicka ut över det till synes oändliga publikhavet.
– Jag trodde inte det fanns så här mycket folk i Oskarshamn, sa Arsi Piispanen.
En efter en ropades de upp. Störst jubel fick nämnde Piispanen, hemmasonen Filiph Engsund och lagkaptenen Jonas Engström.
Eller allra störst jubel fick nog förresten Per Kenttä, den avgående illusionistvarianten av en sportchef.
Spelarna bjöd på sig, slog kullerbyttor, steppade och stämde upp i spontansång. Som när de fick med sig publiken i: ”Kenttä längtar hem till Oskarshamn”. En blinkning till att Kenttä lämnar för att bli sportchef i Björklöven. Allsvenska Björklöven.
Vi fick några fina, korta tal. Kommunalrådet Andreas Erlandsson inledde valkampanjen tidigt och lovade att ”det här löser vi tillsammans”, klubbchefen Martin Åkerberg var genomlyckligt segerrusig och landshövdingen Thomas Carlzon kallade IKO ”världens bästa lag” och tyckte att de borde få bragdguldet.
Sedan sjöng Marcus Eriksson och Per Sandberg sin IKO-låt, Janne Stahre sjöng sin och det var, som man brukar säga, sydeuropeisk stämning på torget.
Inte blev det mindre upprymt när den älskvärde materialförvaltaren Benny Boquist körde sin numera riksberömda bar über-ziggezaggeramsa med publiken.
Efter en oförglömlig vår, blev det här en eftermiddag att minnas.
För spelarna, för staden.
För alltid.
Ett väluppstyrt, värdigt arrangemang i all sin enkelhet. Det är lätt att stramt slipsbeprydda herrar tar både över och åt sig äran sådana här gånger, men icke.
Allt ljus på hjältarna.
När jag tittade ut över folkhavet såg jag inte bara mängder av blåa matchtröjor, massor av glada miner och tusentals lyckliga ögon.
Jag såg framför allt stolthet.
Oskarshamn är en liten stad, en sällan nämnd stad, en undanskymd stad. Det går knappt att åka tåg hit, folk vet inte var det ligger och nyhetsuppläsarna på tv kan knappt uttala namnet. De säger ”Oschkaschhamn”.
Att IK Oskarshamn gått upp SHL har inte bara satt staden och invånarna på hockeykartan, utan även – åtminstone för en stund – riktat strålkastarna mot hela staden.
Sett till översvallande Instagramflöden, upprymda Facebookuppdateringar och en allmänt lyckoförvånad Flanadenopinion, så har folk haft svårt att ta in att IK Oskarshamn – som ju nyss harvade i trean med ”Ibbe” på backen, ”Jösse” i kassen och Diö i motståndarbåset – ska lira i SHL och möta Djurgården, Färjestad och Frölunda i tävlingsmatcher.
Känslan är att allt sjönk in den här eftermiddagen.
Hela staden landade i en ny verklighet.
• • •
IK Oskarshamnsprodukten, den enda, Filiph Engsund beskrev det bäst av alla när han skulle sätta ord på känslorna.
”Jag har följt IK Oskarshamn i hela mitt liv och har aldrig tänkt på IK i SHL. Det har liksom inte funnits, men nu finns det – och det är så jäkla häftigt”.
Ska sammanfatta de här bultande kvalveckorna i allmänhet och den här eftermiddagen på Lilla torget i synnerhet så behöver jag bara använda sex ord:
Jag har aldrig sett Oskarshamn stoltare.