Feist

Det regnade priser och utmärkelser över kanadensiskan Leslie Feist för hennes förra album The Reminder, som kom 2007.

Hon hade förvisso gjort två plattor innan men jätteframgången kom ändå en aning otippad.

Succén ska följas upp.

Kraven är mycket större.

Och hon tycks ha vänt ut och in på sig själv för att hitta något är nöjd med själv. Resultatet är Metals. En knepig sak. Det är inte direkt den sortens skiva som man spelar en gång och älskar direkt.

Faktum är att jag länge tyckte den var helt inbrottssäker. Så snårig. Jag hittade ingen väg in. När jag var på väg att ge upp så hände det.

Jag knäckte koden.

Plötsligt stod den där, på vid gavel. I all sin prakt.

Metals blev min platta.

Den är fylld av nervig och småkärv och bitterljuv romantik. Med lagom många överraskande inslag som inte förstör helheten. Stråkar och blås som smyger in och ut. Det är detaljer. Det är timing.

Det är bedårande vackert.

Dramatik med små medel och den där rösten hon har, som är så oemotståndlig.

Introt till inledande The bad in each other, läckert.

Gunget i How come you never go there. Rastlösheten i A commotion, det nakna I The circle married the line och den söta Cicadas and gulls.

Metals är min platta.