Vi strokedrabbade känner oss bortglömda

Fokus riktas mot att tidigt uppmärksamma tecken på stroke och att snabbt komma under behandling för att kunna öka överlevnad och minska skador. Naturligtvis jätteviktigt. Själv strokedrabbad önskar jag bara att man inte ska glömma oss som redan drabbats. Man känner sig bortglömd helt enkelt. Efter en intensiv tid för att rädda livhanken kommer en begränsad tid till återhämtning och rehabilitering. Denna tid har minskats. Det är beklagligt om rehabilitering blir ett rundningsmärke som måste passeras på kortast möjliga tid. Jag menar att ribban inte ska sättas för lågt.

Det finns stora brister i vård och rehabilitering efter stroke enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering. De ser stora brister i hela vårdkedjan. Landstinget rehabiliterar under en begränsad tid och jag tycker det är tråkigt om de sätter sin ambitionsnivå på en så låg nivå att den inte står i relation till patienternas behov. Den otydliga ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting gör att strokepatienter riskerar att hamna mellan stolarna och bli utan stöd och hjälp. Kommunen har ett otydligt ansvar och begränsade resurser. Det finns rehabiliteringsanläggningar och folkhögskolor som kan erbjuda professionell hjälp med rehabilitering och behandling. Dessa kostar emellertid pengar, något som är svårt eller omöjligt för alla att själva bekosta.

Om jag fattat rätt har rehabiliteringsanslagen skurits ner. Samtidigt har pengar tilldelats för stöd till rehabiliterande åtgärder, något som inte utnyttjats fullt ut i Kalmarregionen. Vet inte hur detta är tänkt men det låter väldigt konstigt. Det är extra tråkigt att konstatera detta när man vet att eftervården är en mycket viktig del av vårdkedjan för att förbättra livskvalitet.

Kurt