Politiker borde praktisera på ett demensboende

När det gäller vård kan man inte räkna si eller så många vårdtagare på X antal personal. Det handlar inte om att skala ett visst antal potatis inom en viss tid. Det handlar om levande människor, med olika behov.

Personalen är också människor. Med tankar och känslor. De lämnar inte jobbet när de stämplar ut och stänger dörren efter sig. Samvetet gnager för att de inte hann med att hålla Beda i handen och prata lite vänligt med henne, när hon var ledsen och orolig. Eller känner de olust för att de lämnat sina arbetskamrater i kaos, sedan någon spillt ut en kanna mjölk på golvet, precis när de gick hem.

Ofta stannar de kvar. Obetalda.

Vem är betjänt av att de anställda bränner ut sig? Det är oundvikligt att personalen fäster sig vid de boende, och sörjer dem när de dör. Vem tar hand om deras sorg? Ofta har de haft mer kontakt med den boende än de anhöriga haft, och sörjer minst lika mycket som de. Dessutom händer detta dem ideligen. Ska de bara slå ifrån sig allting? Då blir de ju hårda och kalla. Omänskliga robotar. Vem vill ha såna inom vården?

Under flera år hade jag en anhörig som bodde på Jungmansgården. Jag har sett verksamheten inifrån. Hur de för hundraelfte gången försäkrat Harald om att hans Mercedes står tryggt inlåst i garaget, eller varje morgon och kväll lovar Axel att hans hästar är utsläppta på bete, respektive installade för kvällen. Jag har sett dem förvissa Margit om att hon inte håller på att tappa sina armar. Visat henne att hennes händer vilar i knäet och inte ligger på golvet.

Det finns inte ord nog att beskriva den beundran jag känner för de som jobbar inom demensvården.

Jag föreslår att berörda politiker praktiserar ett par månader på ett demensboende. Under samma premisser som personalen. Samma arbetstider och arbetsuppgifter (er lön kan ni få behålla). Då kanske ni ser människorna och inte siffror med decimalkomma.

Alla som har anhöriga inom vården uppmanas att protestera. Högljutt! Det kan förresten alla andra göra också. Ingen vet när man sitter där själv och behöver vård.

Inga-Lisa Mellström