En konstperiod att minnas med glädje

Under snart tre år har jag som konstintresserad varit frekvent besökare på Per Ekströmmuseet. Här har jag frotterat mig i de sköna konsterna och känt en varm tillfredsställelse under och efter varje besök.

Så gott som vid varje tillfälle har jag överraskats av hur rikt svenskt konstliv har varit. Svenska konstnärer som levt ett tillbakadraget liv och därmed inte hamnat i rampljuset hos den stora breda allmänheten har här lyfts fram och visat vilken oerhörd konstskatt vi svenskar egentligen besitter.

Familjen Anderssons engagemang för dessa konstnärskap är värt mångt mycket mer än en skriftlig eloge. Med djupa kunskaper och sprudlande entusiasm har jag då och då guidats runt bland för mig tidigare okända mästare och fått en breddad kunskap att hänga upp mitt tyckande på. Detta har fördjupat och utvecklat min syn på konstarter som jag tidigare omedvetet gått förbi eller inte alls känt till.

Målare som jag slarvigt nog bedömt som medelmåttor har här visats upp i en helt annan skepnad än den jag tidigare gjort mig bekant med. De manér som blivit ett signum för en konstnär har på Ekströmmuseet förändrats och kullkastats gång efter annan.

Hur många gånger har jag inför en målning inte tänkt ”vem kan ha åstadkommit detta, det måste absolut vara en av de stora mästarna!” Till min stora förvåning har det varit någon för mig helt okänd eller en lokal konstnär som visat upp sig när han/hon var som allra bäst. Mina tidigare förutfattade meningar om måleriets storheter har här allt för ofta krackelerat och givit mig en helt ny bild av min tidigare så kallade sanning.

För mig har familjen Anderssons sejour i Gamla Kalmar Konstmuseum varit en levande konstperiod som jag kommer att minnas med både glädje och beundran. Ni som inte tog chansen när den fanns kan jag bara beklaga.

Min fromma förhoppning är att Per Ekströmmuseet ges möjlighet att återuppstå i någon form då behovet av god konst bör vara varje medborgares rättighet och för samhällets beslutsfattare en skyldighet.