Var finns lojaliteten mellan grannarna?
Ett bostadsområde med lägenheter där husen är byggda i tre plan, det vill säga tre plan tre innebär två trappor, tre från källarplanet, saknar i regel hiss.
Vad tänkte man på när det byggdes? Knappast på att boende blir äldre, kan drabbas av sjukdom eller olyckshändelse som gör det svårt, eller kanske till och med omöjligt, att ta sig upp två eller tre trappor, ja, kanske till och med bara en. Gör det omöjligt för anhörig, som bor på vårdhem, att göra hembesök eller ta emot vänner som är handikappade.
Det kan vara minst femton meter från plan ett till plan tre att kånka på tunga matkassar och ännu tyngre tvättdito. Två gånger om dagen ner och upp blir sextio meter. Två kilometer per månad eller två mil per år som de längre ner boende slipper.
Om bostadsrättsföreningen hör sig för om medlemmarnas intresse för hiss blir svaret givet att längst ner boende säger nej, liksom majoriteten på plan två. Även om boendekostnaden skulle öka något men ändå var låg, jämfört med andra, tack vare en välskött föreningen, saknas lojalitet grannar emellan.
Goda råd kostar inget, såsom: Flytta ner då!
Till vad? Frågetecknet hänger kvar.
Eller: Borde du inte ha tänkt på innan!
Visst, om alla gjort det hade samtliga lägenheter på plan tre stått tomma.
Man flyttar inte när man kommit upp i ”övre medelåldern”, det vill säga över 80 år. Man orkar inte.
Om frågan ställs ”om alla inom detta välskötta och trivsamma bostadsområde vill bo kvar”, blir svaret givetvis ett rungande JAAA! Fortsätter man sedan frågeställningen med ”vill alla närvarande att alla som bor här ska få möjligheter att bo kvar?”, blir svaret ett förmodligen mer dämpat JA. Ett öppet NEJ från dem som inte vill att ALLA ska kunna få möjligheter att bo kvar som pensionär eller handikappad är knappast att förvänta.
Det vill säga huvudsaken är att man själv får bo kvar. Om andra bryr man sig inte – ända tills man själv hamnar i en situation där man skulle önska att det fanns en hiss.
Roland Qvarnström
Kalmar
