Ola Antonsson: Ola Antonsson: Aldrig för sent för något nytt
När vi stod där på stranden av älven nordväst om Kiruna i början av augusti och tittade på våra nyss uppblåsta packraftar var det flera av oss som undrade vad vi hade gett oss in på. Anders satte ord på funderingarna:
– Åka nedför en fors i en sådan där? Aldrig i livet, den ser ju ut som en badleksak för barn!
Och så var det verkligen. Den stora fördelen med en packraft är att den är lätt. Varje liten båt väger bara runt tre kilo och därför kan man bära den ganska enkelt förbi de värsta forsarna.
Just då såg flera av oss fram mot att just bära förbi forsarna. Vi har burit både gummibåtar och kanadensare förbi forsar förr men det är inget direkt nöje. De väger nämligen ungefär tio gånger så mycket som packraftarna och till och med när vi var unga och raska var det tufft i ofta obanad terräng. Ibland fick vi först bära gummibåten eller kanadensaren och sedan gå tillbaka samma väg för att hämta packningen.
Den andre Anders, som är en erfaren kajakpaddlare, tittade lugnt på oss och slog fast:
– Inga problem. Det här kommer att gå jättebra!
”Den mest påtagliga känslan var ren skräck men snart tog strömmen packraften och det var bara att börja paddla för att försöka undvika stenarna.”Ola Antonsson, krönikör
Vi tvekade men dagen därpå var det upp till bevis. Den andre Anders ledde kolonnen av sex packraftar ut i den första forsen och jag erkänner att jag inte var särskilt kaxig i det ögonblicket.
Den mest påtagliga känslan var ren skräck men snart tog strömmen båten och det var bara att börja paddla för att försöka undvika stenarna. Alla tog sig igenom utan missöden trots att Tomas lyckades pricka två stora stenar mitt i forsen. Det var ett glatt gäng som samlades i lugnvattnet nedanför forsen. Det gick ju!
Anders och Anders tog täten och snart nådde vi nästa fors som var lite större.
– Här bär vi väl ändå? försökte den förste Anders, men det var det inte tal om.
– Nej vi åker, följ mig sade den andre Anders och gavs sig ut i det skummande vattnet.
Det var bara att hänga på och nu började det faktiskt bli lite kul. Det var lite som att köra gokart i forsarna och om man bara hann se stenarna gick det ganska bra att undvika att köra på. Men det var inte helt enkelt att hinna med i svängarna eftersom det gick väldigt fort.
TOPP
Sensommaren eller förhösten. Vilken fin tid det är!
FLOPP
Skjutningar – när ska det vända till det bättre?
Den tredje forsen var ännu lite större dessutom gjorde älven en rejäl böj. Men nu var det inte längre tal om att bära. Alla kastade sig ut efter Anders som hamnade lite fel men ändå hann visa var vi andra skulle åka. Det var riktigt kul. Den här gången lyckades Johan träffa flera stenar men utan att slå runt som tur var.
Det blev en toppenvecka med mycket fiske, flytetygen fungerade alldeles utmärkt att fiska från också. När vi slutligen hämtades av helikoptern igen efter en vecka var det nog flera av oss som var lite sugna på en egen – tänk vad många nya fiskevatten vi skulle kunna nå!
Sensmoralen av min lilla semesterrapport är att det aldrig är för sent att prova något nytt samt att det ibland är bra att vara lat. Annars hade vi nog aldrig vågat!