GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Anton Sejnehed: ”I den största lyckan bor den största sorgen”
Det är inte lätt att prata om självmord. Samtidigt är samtal ett av de viktigaste verktygen för att förhindra suicid.
– Vi har blivit bättre men det finns mer att göra, säger Anton Sejnehed, 30 år.
Oskarshamn • Publicerad 28 december 2021 • Uppdaterad 2 januari 2022

Som ordförande i kommunens bildningsnämnd jobbar han ständigt med frågan om psykisk ohälsa och hur man kan hjälpa unga människor som bär på självmordstankar.

Samtidigt har han en personlig erfarenhet av ämnet. När han bara var tolv år gammal tog hans mamma Louise livet av sig – och lämnade Anton, hans tre år äldre syster och pappa kvar.

– Ett självmord väcker alltid många frågor och funderingar och en del frågor kanske man aldrig får svar på. Min mamma lämnade två brev och en bok efter sig, där hon försökte förklara vad som hänt men trots det vet jag fortfarande inte vad det var som fick bägaren att rinna över, berättar Anton Sejnehed.

– Men med tiden har jag släppt det. Det måste man. Det går inte att älta saker för länge, då riskerar man att själv må väldigt dåligt.

Det var i november 2003 som Antons mamma hängde sig i skogen. En kort tid innan dess hade hon gjort ett självmordsförsök där hon tog stora mängder starka tabletter och gick ut i skogen.

– Den gången hittades hon innan det var försent och blev inlagd i Västervik. Jag minns att vi hälsade på henne och att det kändes obehagligt att vara där. Men när hon kom hem var jag bara glad över att hon var hemma igen och hon och jag pratade inte så mycket om det som hade hänt, fortsätter Anton Sejnehed.

– Det kan jag ångra i dag. Jag ställde aldrig några frågor och nu är det försent.

Det är nu 18 år sedan Anton Sejneheds mamma Louise tog sitt liv. Anton var då tolv år gammal.
Det är nu 18 år sedan Anton Sejneheds mamma Louise tog sitt liv. Anton var då tolv år gammal.Foto: Roger Carlsson
”Jag upplever något fantastiskt men jag får inte dela den upplevelsen med min mamma och det är en sorg. I den största lyckan bor också den största sorgen för mig.”
Anton Sejnehed

Efter händelsen fick Anton träffa en skolkurator och prata om sitt eget mående.

– Det var bra såklart. Jag fick den hjälp jag ville ha och behövde just då.

Han fick också själv välja hur mycket han ville och orkade vara i skolan. Första dagen som han var tillbaka i klassrummet berättade läraren vad som hade hänt för de övriga i klassen.

– Det var också bra. Det som jag reagerade på var att ingen av mina klasskompisar pratade med mig om vad som hade hänt med min mamma. Först i efterhand har jag förstått att de inte vågade fråga för att de var rädda för att jag skulle bli så ledsen, säger Anton Sejnehed.

– Men man kan alltid ge någon valet att prata. Fråga om den som drabbats vill prata eller inte. Då tränger man sig inte på utan lämnar en dörr öppen.

Anton Sejnehed vill tvätta bort tabustämpeln kring självmord. ”Vi måste våga prata om självmord på flera plan. Både med dom som mår dåligt och med anhöriga.”
Anton Sejnehed vill tvätta bort tabustämpeln kring självmord. ”Vi måste våga prata om självmord på flera plan. Både med dom som mår dåligt och med anhöriga.”Foto: Roger Carlsson

Det finns många myter i samband med självmord. En är att man bör undvika ämnet för att inte trigga fler människor att ta sina liv.

– Att man genom att lyfta ämnet väcker känslor som gör att fler tar självmord är verkligen en myt. Det stämmer absolut inte, säger Anton Sejnehed.

– Vi måste våga prata om självmord på flera plan. Både med dom som mår dåligt och med anhöriga. Tabustämpeln måste bort. När min mamma dog sade man att hon hade gått bort men inte varför. Hade hon dött i cancer hade man sagt det.

Fakta

Anton Sejnehed

Ålder: 30 år.

Bor: Radhus i Norrtorn.

Familj: Gift med Elin, sonen Nils som är 3,5 år.

Yrke: Skattehandläggare och politiker.

Fritidsintressen: Samhällsfrågor, att umgås med familjen och att åka båt.

Som ordförande i bildningsnämnden är Anton Sejnehed väl insatt i vad som görs i frågan inom skolans värld. Mycket har förändrats sedan han själv gick i skolan.

– Ja, absolut. Till exempel gör vi regelbundet en stor enkät där elever bland annat får svara på frågor som är kopplade till deras eget mående. Vår skolhälsa genomför också hälsosamtal med varje elev och där är numera frågor om det psykiska måendet en självklar del, berättar han.

– Men vi vill ständigt göra mer och letar hela tiden efter sätt att förfina våra frågor eller skruva på våra metoder. En grupp som är svår att nå är elever som har mycket frånvaro. Det är svårt att stötta barn som inte är i skolan.

Med tiden släpper den värsta sorgen. ”Det går inte att älta saker hur länge som helst. Förr tänkte jag på det som hände dagligen men det gör jag inte längre.”
Med tiden släpper den värsta sorgen. ”Det går inte att älta saker hur länge som helst. Förr tänkte jag på det som hände dagligen men det gör jag inte längre.”Foto: Roger Carlsson

Själv har Anton inte svårt att prata om känslor eller sitt eget mående. Något som han kopplar till mammans död.

– Till skillnad från många andra män fick jag möjlighet att prata om känslor under min uppväxt. Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken och en förklaring till det är troligtvis att de generellt sett inte pratar om känslor på samma sätt som kvinnor.

Hur mår du idag?

– Jag mår bra. Klart att jag har dagar när jag mår mindre bra, det tror jag att vi alla har, men det betyder inte att jag funderar på att begå självmord.

Hur tror du att din mammas självmord har präglat dig?

– På flera sätt. En effekt är att stunder där jag är som mest lycklig samtidigt är stunder där jag är som mest ledsen. Jag upplever något fantastiskt men jag får inte dela den upplevelsen med min mamma och det är en sorg. I den största lyckan bor också den största sorgen för mig.

– En annan sak är att jag är väldigt mån om min familj. Min pappa och jag har till exempel en oerhört nära relation till varandra.

Du blev själv pappa för drygt tre år sedan. Har det förändrat ditt sätt att se på din mammas självmord?

– Om du tänker på hur en förälder kan lämna sitt barn på det viset så visste jag redan innan att det inte fungerar på det sättet. Den som tar sitt liv är oftast helt övertygad om att familjen har det bättre utan hen. De tror att de gör världen en tjänst om de lämnar.

– Det jag däremot känner starkt är att jag vill ge Nils allt det som jag själv fick när jag var liten. Trots det som hände hade jag en fantastisk barndom och jag vill att Nils ska få uppleva samma guldkorn som jag fick. Som att tälta på öar, fiska krabbor och åka båt i skärgården.

Hur tänker du på din mamma nu?

– Hon skrev själv i ett av breven att hon ville att vi skulle ”komma ihåg henne för den hon var och inte för den hon blev”. Så det gör jag.

Åsa A CederbomSkicka e-post
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.