Wendin väntar på bakslaget

Vad tycker du om andra svenska band? Jag såg i en intervju att du till exempel inte alls gillade Cardigans senaste?

- Jag fattar inte det där. Jag kan inte komma ihåg att jag skulle ha sagt så. Det finns ju så otroligt många värre band att hoppa på. Cardigans som liveakt, kanske jag inte tror på sådär, men han kan skriva låtar, han Peter Svensson, eller vad han heter, det är ingen snack om den saken. Och jag gillar folk som skriver låtar

sådär liksom. Ska jag snacka dåliga band kan jag snacka i timmar innan jag kommer till Cardigans.

Bra band, då?

- Ibland kommer det vissa som man blir lite rädd för, som man tänker bara "shit". Som José González. Den där grejen han gör skulle jag aldrig kunna göra. Då blir jag nästan avundsjuk. Nicolai Dunger, till viss del också. Jag tycker det är fruktansvärt bra. Dunger är så jävla cool, både som människa och artist. Även Kjellvander är bra. På hans soloskiva finns det några riktigt bra låtar. Det Cardigans är inne på kan jag i alla fall pyssla med.

Hur reagerar du på dålig kritik?

- På den här skivan och turnén har vi inte fått dålig kritik en enda gång. Jo, i Göteborg, efter en spelning, för ett år sedan. Monster (Anders Wendins förra band, reds anm.) fick inte heller dålig kritik.

Hur tolkar du det?

- Det handlar om trender. Jag har råkat bli populär i ett halvår, det är ingenting man kan styra över.

Det låter som om du förväntar dig ett bakslag?

- Naturligtvis, det måste jag göra. En artists karriär i dag är ju ett år, ungefär. Min nästa skiva kommer inte att kunna få ett sådant här mottagande, även om den skulle vara bättre. Jag är inte 19, liksom, jag förstår ju vad det är som händer.

När man ser dig live inser man att du, oavsett förutsättningarna, tar tillvara på tillfället. Som Rasslebygd 2002, när du gick på väldigt sent, eller som på Spring Break

i Skälby i år, då du lirade redan klockan 13.00, i gassande solsken.

- I Rasslebygd, när vi spelade på natten? Det var skoj som fan. Jag kommer ihåg den. Spelar man mitt på dagen får man hitta ett annat sätt att tända till på. De jag spelar ihop med är ganska bra på att hitta det roliga i olika spelsituationer. Jag har ju fått turen att kunna åka omkring och spela mina egna låtar ett tag och jag tänker inte "wasta" det för att vara lite bakfull i Kalmar klockan 13 på dagen, då är det helt onödigt att åka dit. När någon i mitt band är lite så här off blir jag jävligt sur på dem. Även om det hade varit klockan 11 i Kalmar skulle de ha varit råtaggade när de skulle upp och spela. Annars är de på fel plats.

Du är bra på att fånga upp stämningen som finns hos publiken.

- Jag försöker. Vissa är skitbra på det. Det är där man kan utvecklas. Jag tror inte att jag kommer att kunna sjunga speciellt mycket bättre. Kanske kan jag lära mig att spela gitarr bättre. Men att läsa och förstå publiken, det är något man kan utveckla. Det är snyggt att kunna förena det med musiken, det blir nästan som en musikal, med dramainslag.

Du är bra på att förändra dina låtar live.

- Vi håller på så, jag testar bandet, liksom. "En gång till" eller "sluta nu", "tyst nu" eller "högre nu". Jag blir jävligt sur om jag säger "sch" och alla inte blir helt tysta. Om någon fortsätter spela av slentrian. De måste vara på tårna. Och ingen annan än jag får dirigera. Det blir roligare om vi förändrar lite, vi har bara gjort en skiva och spelar i stort sett samma låtar kväll efter kväll. Nu har vi gjort 35 spelningar och hade vi inte gjort så här hade man ju varit dödstrött på låtarna. Men nu är jag inte trött på en enda.

Vilken är din favoritlåt?

- Feelings getting stronger in the dark. Den är inte roligast att spela, men jag tycker att det är den bästa låten.

Hur känns det nu, efter de stora framgångarna? Ibland kan man fyllas av en tomhetskänsla.

- Framgången var totalt chockerande, den var ingen som trodde att det skulle gå så här bra. Jag är bara glad, jag har inte känt mig tom. Sedan tänker jag inte i karriärmått heller. Jag har chansen att få ett vanligt bra jobb, skulle det vara så att jag inte kan skriva några bra låtar hoppas jag att jag inte, liksom, försöker släppa en skiva ändå.

Hur tror du att de som gillade Monster ser på Moneybrother?

- De flesta som lyssnade på Monster, och det var verkligen inte många, de få som lyssnade aktivt har nog svårt att hitta ett annat band, som låter likadant. Då kan man tänka sig att det inte riktigt duger när jag smörar ut, struntar i att spela gitarr och det går långsamt. Det är väldigt, väldigt sällan någon kommer fram och säger "hej, Anders, Moneybrother är mycket, mycket bättre än Monster". Mycket oftare säger de "Monster betydde så otroligt mycket". Men Monster sålde liksom inga skivor.

Men var det inte frustrerande att Monster sålde så få skivor? Blir man inte förbannad när man ser vad som säljer?

- Jag tycker inte att jag har gjort en enda dålig låt. Men fanns det något sätt att bedöma det på måste jag ha gjort ett par. Det finns ju inte en chans att jag bara kan ha presterat bra. Jag inser ju också när jag pratar med människor att jag är annorlunda än många andra. Det speglar sig

i vad man köper för skivor. Du vet, 50% av Sveriges befolkning röstar på moderaterna och folkpartiet. Det är ju något som skiljer från mig och, ja, det måste finnas musik för folkpartister också.

Wendin resonerar sedan om sitt engelska uttal, som är som om "en jamaicansk artist sjunger på engelska, förstår du, liksom, man tar det uttalet som känns skönast för en själv, inte det som låter coolast".

Intervjun är slut, vi reser oss upp, men fortsätter att prata en stund till.

Om fotboll.

Han siktar på att börja spela i ett division VII-lag. "Jag har en kompis i laget som tror att jag kan platsa."