Ingen svensk - utom ABBA - kommer i närheten av gitarrvirtuosens miljonupplagor. Men musiken, klassiskt influerad, melodisk hårdrock, bedöms som lika mossig som skinnbrallorna och det böljande hårsvallet.

Som störst är han i Japan där Attack!! gick rakt upp på tredjeplatsen. Övriga Asien, Sydamerika och Ryssland är andra starka marknader, men i Sverige vägrar tongivande kritiker att ta den frispråkige exilsvensken på allvar.

- Det skiter jag fullständigt i, skrockar han på telefon från hemmet i Miami. Jag gör min grej och viker aldrig från min linje - i alla fall inte för att nån som inte fattar musik säger det.

Förutom för många, och långa, gitarrsolon kritiseras du bland annat för dina svulstiga arrangemang.

- Vissa säger att "less is more". "More is more", säger jag. Gör det du tror på och var inte så feg!

Nästa år är det tjugo år sedan han som 19-åring lämnade Sverige efter att ha blivit bjuden till USA av tidningen Guitar Player.

Bandförsöken i Stockholm - Powerhouse och Rising Force - hade fallit på mållinjen, men i Los Angeles lossnade det. Med banden Alcatrazz och Steeler spelade han in tre album på ett år, men egensinnet gjorde det svårt att vara bandmedlem.

Första soloalbumet, Yngwie J. Malmsteens Rising Force, släpptes 1984. Det beredde vägen för en ny typ av hårdrock och är nu en milstolpe.

- Jag har vetat exakt vad jag vill sen jag var tio bast. När jag fick höra Deep Purples Fireball 1973 var jag såld. Efter det fanns inget annat.

En annan, och tidigare, gnista var tv-inslaget då Jimi Hendrix eldade upp sin vita Fender Stratocaster på Monterey-festivalen.

- Det var helt hämningslöst, så även jag har väl eldat upp en och annan gura.

Attack!! är det tjugonde albumet. Malmsteen-fansen känner igen sig och nummer som Valley of Kings, Valhalla och en tolkning av J.S. Bachs Air lyser starkt.

Hur skiljer sig Attack!! från de föregående - Alchemy och War to end all wars?

- Jag gillar inte War to end all wars. Jag ville ha ett opolerat sound, men det funkade inte även om vissa av låtarna är kanon live. På Attack!! har jag jobbat mer med komposition än förr. Dessutom har jag kunnat spela in allt i min egen studio. Förr lade vi trummorna i en annan studio och det är skönt att kunna göra allt på ett ställe. Flera av spåren har jag faktiskt lagt med morgonrocken på.

Provade igen - till publikens missnöje

Förutom albumtiteln kan flera av spåren tolkas som reflektioner över den 11 september i fjol.

- Jo, men jag är musiker, inte politiker. Jag tror inte på att förena musik och politik. Men visst, vill man tolka texterna som kommentarer till det som hände, får man förstås göra det.

Under en konsert i Brasilien för ett år sedan spelade han The Star Spangled Banner som en hyllning till terrorns offer. Publiken blev missnöjd och hotfull och säkerhetsvakterna rekommenderade bandet att avbryta konserten. Yngwie Malmsteen är känd för sitt humör och gick in på scenen igen och gjorde ett nytt försök med den impopulära nationalhymnen. Nytt tumult uppstod och innan frontmannen steg av scenen skrek han "God bless America - and fuck you!"

På Attack!! har förre Rainbow-sångaren Dougie White ersatt Mark Boals från de två föregående albumen.

- Dougie är skitbra. Det brukar vara krångel med sången annars, men Dougie fattade direkt och satte det mesta på första tagningen. Det är överhuvudtaget bäst att ta de första tagningarna. Då är man som mest laddad och om man inte spelar fel finns det ingen anledning att spela in i onödan. Om det känns bra är det bra. Det måste vara på riktigt med riktiga instrument. Du vet, blod, svett och tårar ... Jag hatar trummaskiner. Allting låter likadant och skit är skit även om den är välproducerad.

Han har utsetts till världens bäste gitarrist fler gånger än någon annan. Hans teknik är banbrytande, men ändå betonar han att snabbheten inte är nödvändig.

- Ta en kille som BB King som i princip bara spelar två toner och det blir hur bra som helst. Det är hans stil och jag har min. Vad som är bäst är en fråga om tycke och smak, bara. Vad jag inte begriper är att folk blir tjuriga för att det är mycket gitarr på mina plattor. Jag är faktiskt gitarrist.

Han är en känslomänniska. Han grubblar inte på svaren och när Barometern-OT nämner fascinationen för Leonardo Da Vinci, Antonio Vivaldi och Johann Sebastian Bach ...

- Fan, vilka jävla snubbar, alltså!

Yngwie Malmsteen lever med hustrun April och femårige sonen Antonio Yngwie Johann. Han spelar tennis, läser massor av böcker och älskar sina Ferrari-bilar.

- Jag jobbar jämt. Sedan jag avslutade inspelningen av Attack!! i våras har jag spelat in och mixat 40 nya låtar.

Övar du fortfarande upp mot tio timmar om dagen?

- Nej, nu jobbar jag mest med komposition.

Är trevlig i luren

När Barometern-OT pratar med Malmsteen har den nu pågående världsturnén ännu inte inletts. Han förbereder sig genom att arbeta som vanligt, det vill säga väldigt mycket, och han har som alltid många bollar i luften.

Han spelar Göksbopolska på Åsa Jinders album Tro, Hopp och Kärlek och under januari släpps Concerto Live - en cd och dvd med liveversionen av den klassiska plattan Concerto som spelades in med Prags symfoniker 1999.

Det talas om Malmsteens stöddighet, men över telefonlinjen ger han ett gediget och humoristiskt intryck. Han pratar engagerat och hymlar inte med sina åsikter och det känns uppfriskande med en människa som oavkortat säger sitt hjärtas mening.

Avslutningsvis; att döma av dina omslag är du historiskt intresserad.

- Visst, det är min grej. Egypten till exempel. Jävlar!

PETER LEJON