Tysthetens sjukdom

hiv. 38-årige Carl-Peter Licorish skiljer sig från majoriteten. Han vill bryta tystnaden. Olikt de flesta HIV-smittade är han helt öppen med sin sjukdom. Carl-Peter bär stolt en t-shirt med texten HIV-positiv. Något som många såg

i dokusåpan Baren på TV3 för drygt ett år sedan.

- Det var först för två år sedan som jag blev öppen med sjukdomen, säger Carl-Peter och tackar pojkvännen, som han träffade för tre år sedan, för beslutet.

- Han var helt öppen med att han hade HIV och då tänkte jag: varför ska inte jag kunna säga att jag är HIV-positiv? Ibland märks den ju. Jag är mer förkyld, kan bli trött och ibland mår jag illa av medicinerna.

I femton år har Carl-Peter levt med HIV-smittan som är orsakad av en tillfällig sexuell kontakt utan kondom. Då, i mitten av 1980-talet, var sjukdomen ett nytt fenomen. Läkarna hade dålig kunskap och medicinerna var ännu inte utvecklade. Carl-Peter fick då höra att han hade högst tio år kvar att leva.

- Jag försökte förtränga dödsbeskedet. Men jag tänkte att det är ingen idé att jag börjar studera eller försöker göra karriär eftersom jag ändå ska dö. Jag får gneta på samma ställe tills jag dör.

I dag är Carl-Peter verksamhetsföreståndare för kamratföreningen PG Syd för HIV-positiva, som finns i Malmö. Han tänker inte på döden och tycker att livet som HIV-smittad fungerar utmärkt.

- Jag är stark i mig själv. Jag låter inte HIV:n styra mina tankar. Än så länge kan man leva ett normalt liv med HIV.

- När jag berättade om sjukdomen fick jag faktiskt inte så starka reaktioner och jag ville inte heller höra stackars dig. Utan jag var och är lyckligt HIV-positiv.

Men han tycker att kunskapen om HIV är något krass. Att många tror att det är en homosexuell sjukdom. Och rädslan för HIV-smittade gör att ytterst få vågar berätta om sin sjukdom. Sanningen kan leda till att den HIV-positiva förlorar jobbet.

- Det är nog många företag som är rädda för vad andra ska tänka om de har en anställd som har HIV. Därför anställer man inte någon med HIV. Det blir en lång kedjereaktion.

Men trots att de flesta tvingas leva med HIV i tysthet på grund av samhällets syn på sjukdomen har Carl-Peter fått få negativa kommentarer om sjukdomen.

- Kanske är det för att jag inte tänker på min sjukdom. Då kan jag inte se om någon tar avstånd från mig på grund av det.

- Det har hänt att jag månader efteråt har börjat fundera på saker som att hon kanske inte ville smaka på min drink för att hon var rädd för min HIV. I Aftonbladet skrev någon att det inte vågade besöka min restaurang eftersom jag serverade maten, men det är verkligen undantagsfall.

Text: Lotta Pettersson

lotta.pettersson@barometern.se