Tyskungen är onödigt rörig

I Tyskungen, som bygger på en roman av Camilla Läckberg, får huvudpersonen, författaren och nyblivna mamman Erica Falck, anledning att gå till botten med sin familjs förflutna.

Plötsligt en dag dyker en man upp i familjen Falcks vardagsrum och påstår att han är Ericas halvbror. Hon har aldrig sett honom förr och ber honom gå. När mannen senare hittas mördad börjar Erica nysta och trådarna leder raskt tillbaka till andra världskriget och det naziockuperade Norge. Ska hon äntligen få svar på varför hennes mamma är så bitter och undflyende?

Under den halvannan timme långa resan mot gåtans lösning förflyttas vi med jämna mellanrum tillbaka till 40-talet och möter en kärleksfull och uppvaktad mamma som går på moln.

Erica söker upp en rad mumlande gamlingar, som var med på tiden det begav sig. Hennes snokande rör upp starka känslor och det ena liket läggs till det andra.

Det går inte fort, men det betyder inte att det är lätt att hänga med. Som genren föreskriver tätnar mystiken ända fram till sista fem då trådarna knyts ihop. Men Tyskungen är onödigt rörig och det tär på både spänningen och trovärdigheten.

På det hela taget är den varken bättre eller sämre än de flesta andra filmatiseringar av svenska spänningsromaner.

Skådespelarna är riktigt duktiga, framför allt de äldre. Mest imponerar Jan Malmsjö som gammal motståndshjälte och Inga Landgré, vars gestaltning av en kvinna som flytt in demensdimman nyper till i hjärtat för en stund.

Särskilt märkvärdiga är insatserna med tanke på att rollerna är blurriga och på att intrigen bjuder på en och annan krystad vändning. Malmsjö och Landgré förefaller verkligen att tro på historien och på sina på karaktärer.