V i har faktiskt haft några värdiga vinnare i Sveriges genom tidernas mest välproducerade underhållningsprogram. Tre personer som inte hade gjort bort sig i sällskap med den verkligt fiktive Robinson.

Tre personer som stod över skitpratet, som gick sin egen väg, som vann tävlingar; som visade en fantastisk vinnarinstinkt, som åkte till sydostasien för att göra rätt för sig, som mitt i hetsen, pakterna och taktikröstandet förstod att det här i grund och botten är en tävling för vuxna människor som kan ta egna beslut, som vet vad det handlar om.

Jag tänker på Martin Melin, Alexandra Zazzi och Antoni Matacz. Övriga vinnare: Jerker Dahlman, Mattias Dalerstedt och Jan-Emanuel Johansson är inte i samma division. Bleka kopior, färglösa typer som tog sig fram genom att vara just bleka (Dahlman), raka men obegripligt slöa (Dalerstedt) och så förutsägbart taktiska (Jan-Emanuel) att jag fortfarande har svårt att förstå hur de lyckades skrapa ihop så många röster att det räckte ända fram.

PETER AHLÉN

Ulrika Klintell sjöng Amazing Grace så illa att man tvingades att tvätta öronen efteråt. Och grabbpakten med Robban Andersson i främsta ledet gjorde narr av självgoda, gnälliga Ulrika och såg till att hon snabbt blev utröstad.

Ja, Robinson-Robban, vilken kille till att skapa rubriker. Minns när han besökte nattklubben Stadt i Kalmar och inom loppet av några ynka minuter lyckades kyssa tre trånande tjejer under en spaningsrunda på dansgolvet. Det är helt sjukt vilka effekter ett dokusåpa-kändisskap kan få.

En annan som besökt Kalmar är Emma Andersson. En dag förra sensommaren mimade hon till sina TRE låtar på Larmtorget i egenskap av reklampelare för ett bilmärke. Pinsamt. Och knappt någon lyssnade.

Min största behållning är faktiskt Jan Dinkelspiel. Kronprinsessan Victorias polare i sin mössa som vände upp och ned på alla mina fördomar om överklasslynglar utan fysik och intelligens. Mjukisen Dinkelspiel gick segrande ur nästan varenda tävling, ja utom den sista. När deltagarna och folket skulle rösta drog självklart den politiskt korrekta Jan-Emanuel det längsta strået. Och det var då Lundin gjorde sin stora blunder...

CARIN SIGFRIDSSON

Robinson och jag är inte bästa vänner.

Det är ganska mycket vi inte alls är överens om faktiskt.

En av våra viktigaste meningsskiljaktigheter handlar om att jag tycker att ”må bäste man vinna” är ett bra uttryck som borde gälla i det här livet. Robinson struntar totalt i det. Han tänder inte det minsta på sportsmanna-anda och sånt där. Han tycker att ”må bäste man åka ut väldigt tidigt så man slipper de seriösa jävlarna” låter bättre.

Robinson gillar brudar som Emma och Zubeyde – ”de sätter färg på tillvaron” säger han.

Färg? Yeah, right.

Det måste vara solbrännan på all den nakna huden han menar.

Jag har försökt få Robinson att gå med på att införa begränsat antal ord per avsnitt för Emma och Zubeyde. För det är med fasa jag minns förra gången de var med. Jag vet inte om jag orkar med dem en omgång till.

Men han vägrar.

Det bästa med Robinson är att han inte känner någon som heter Jan O och äger en gul toppluva.

LOTTA NYBERG

Jag minns uttrycken, meningarna och ordvalen. Det började när Kent och Martin stod på stockarna i den första skälvande finalen. En efter en hade deltagarna tvingats bort när stock för stock rycktes undan under deras fötter. Kvar stod de två. En stock. Balanserade. Då säger Kent:

– Jaha, du Martin, det här är livet på en pinne.

Martin Melin hade tack och lov ett starkt psyke. Själv hade jag ramlat ned och drunknat av skratt.

Sen var det Jochen som i ett av sina mest sexistiska ögonblick myntade uttrycket ”Det börjar rycka lite i baguetten.” om sina kvinnliga medtävlare.

Buba konstaterade iskallt att ”Jag är Buba. Buba är stark.”

Så blev Errold förbannad på Leif efter en paktuppgörelse. Sällan ska jag glömma svavlet den kraftfulle och fåordige mannen från norr fick ur sig.

– Skämmes! Skämmes ta mig faan!

Återstår att se vilka guldkorn årets Super-Robinson kan vaska fram. Räkna med att det kommer.

PELLE JOHANSSON