The Hives

Och visst för skivsläppet tankarna till en frälsares omtalade återkomst, eller åtminstone till någon med gudskomplex omtalade återkomst. Det är svårt att klamra sig fast vid toppen när de enda nya ljud man lyckas göra ifrån sig ekar bråk och juridiska problem med skivbolaget Tambourine, men The Hives har gjort sitt bästa och de påminner via Lex Hives, släppt på eget bolag och därför försenat, varför bandet i matchande svartvita outfits och fotstamp kaxigt vågar och faktiskt fortfarande får antyda att de är Sveriges mesta rockband. Här har Howlin Pelle och kompani, med musikaliska käftsmällar och fullträffar som "Patrolling days" och singeln "Go right ahead", närmat sig skapandet med samma förhållningssätt och lins som vid tiden för de första plattorna. Det ekar inte direkt nostalgi, vilket så lätt blir smetigt, men väl en befriande återgång till startens kaosgitarrer, förödande träffande refränger, öronbedövande call and response-sång och den sorts frisläppta skaparglädje som kanske saknades på den superproducerade föregångaren.