Tecknad dagbok

Serie. Mats Jonsson är en man med en offentlig dagbok. Sedan han var fyra år gammal har serier varit en central del i hans liv och när han var 13 år föddes det som kom att bli hans nisch inom branschen. Självbiografi i form av serierutor.

- Det kom väl av sig själv. Min första självbiografiska serie gjorde jag när jag var 13 år. Då gjorde jag det bara för att det var kul och jag hade ingen plan på att det skulle bli till vad det är i dag. Eftersom jag ritade mig så ful som möjligt tyckte alla att serierna var kul. Så jag fortsatte med det.

1998 debuterade Mats Jonsson med sin bok Unga Norrlänningar som innehåller serier samlade under en tioårsperiod. 2002 kom hans andra bok, Hey Princess. Där får man följa Mats Jonsson under hans hektiska fyraårsperiod i Stockholm vid 1990-talets mitt. Fester, fylla, festivaler och sex är varken censurerade eller förskönade detaljer i hans tuschtecknade rutor.

- Jag vill skildra hela mitt liv i serieform, från mina allra första minnen.

- Det är ganska mycket i mitt liv som inte platsar för att bli till serier. Det måste finnas lite action i det, jag är inte så inne på rena tristesserier. Det blir mycket kärlek och relationer, sådant som är intressant.

Att förmedla sina tankar, upplevelser och möten i en form som är öppen för allas beskådan kan tänkas bli ganska påfrestande i längden.

- Det är väldigt sällan det känns jobbigt. Jag har en distans till det, jag känner skillnad mellan mitt serie-jag och mitt verkliga jag. Men det är många som har förutfattade meningar. De tror att jag har mer känslor än alla andra bara för att jag skildrar mycket känslor i mina serier.

- Andra kanske tycker att det är helt groteskt, men jag är så van. Det kan vara väldigt jobbigt när man ska gestalta människor som man inte har träffat på sju år och lämna ut dem

i serierna.

Om man utgår från ett koncept har man en viss aning om vad som komma skall. När man endast utgår från den egna verkligheten kan det vara svårt att föra fram ett budskap med sin konst.

- Jag vill att folk ska kunna känna igen sig och att mina serier ska göra deras liv lite lättare. Och så ska det ju vara roligt också. Man kan säga att mina serier mest är till för mobbade mesar.

- Jag har starka åsikter som jag skulle vilja förmedla mer än vad jag gör. Men jag har inte hittat något bra sätt att föra fram det på än.

Mats Jonsson har fått mycket uppmärksamhet där det positiva överröstar det negativa. Recensioner och inte minst beundrarbrev visar sin uppskattning.

- Jag får några fan-mail i veckan där folk vill tacka mig för att jag har gjort deras liv lättare. Det är då man känner att det man gör väger upp ångesten man känner då man lämnar ut folk i serierna.

Det känns som om det krävs ett rolig och intressant liv för att kunna skildra det i serieform, de dagliga besöken

i byns lanthandel kanske inte räcker till. Men Mats tycker inte att man ska ge upp hoppet.

- Det finns en del begåvade serietecknare utomlands som är väldigt tråkiga personer. Men jag tror säkert att en rolig och begåvad person kan göra roliga serier om tråkiga saker. Mitt liv är lite för lyckligt just nu vilket det inte blir speciellt bra historier av. Det är ett problem, men det verkliga livet kommer i första hand.

Hur har då Mats Jonsson, som den småstadsbo han i grunden är, lyckats att trollbinda så många med sitt serieliv som romantisk indienörd?

- Jag har haft väldigt mycket tur. När jag var 15 år och ritade fula

och konstiga serier trodde jag aldrig att jag skulle komma någon vart. Men det kan ha något att göra med att jag lyckades hamna rätt i tiden. När det blev trendigt med självbiografiska serier fick jag vara med

i tidningen Galago. Med mitt seriealbum Hey Princess lyckades jag vara först med att komma med en 1990-tals skildring i samma anda som Fucking Åmål.

- Jag hoppas att jag kommer att göra pensionärsserier senare. Inte bara rakt upp och ner, utan att jag även säger någonting med det avslutar Mats Jonsson.

Text: Josefin Åkesson josefin.akesson@barometern.se