Tacksamt år för den lilla elaka revyn

Roy och Rogers "Macken" och Mikael Wiehes "Titanic". Två, för kvällens publik, välkända låtar som Ingemar Bernthsson och Mathias Sundén skrivit egna, finurliga texter till är två av den lilla elaka revyns absoluta höjdpunkter. För det är i sångerna de briljerar, Bernthsson och Sundén. Det är humoristiskt, snillrikt och ofta mitt i prick. Men mer om det sen.

På nyårsafton var det premiär för andra upplagan av Bernthssons lilla elaka revy på Hanssons krog i Kalmar. För andra året i rad står de på den lilla scenen, där de båda precis får plats och har mindre än en armlängds avstånd till första publikraden. De avhandlar Kalmaråret i dialoger, mini-sketcher, sånger och uppläsning av udda notiser som publicerats i lokaltidningarna. Och som de själva konstaterar, det har varit ett tacksamt år. Inbördeskrig, kärlek över partigränserna och utkuppning i lokalpolitiken, lite mer turbulens kring Kalmar FF än vanligt, byggen av nya villaområden som går emot sina egna regler, Ryanairetablering, Silver-Sara och Barometern-OT:s upplagesiffror, för att nämna några av kvällens ämnen.

Att det är två rutinerade parhästar det handlar om är tydligt från första premiärminuten. Redan samspelta, säkra och med aldrig sinande energi växlar de utan gnissel mellan ämnen och format. Sångerna är vassa, liksom sketcherna. När de spelar upp en scen om hur flygbolaget Ryanair skamlöst tar tilläggsbetalt för både det ena och det andra har de publiken helt i sin hand.

Innerliga skratt får även beskrivningen av hur det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Persson och dåvarande moderatledaren Malin Petersson kom ut som ett par samt sketchen med den gråtande mannen som återkommer från förra året och på nytt oroar sig för både det ena och det andra men mest för hur det ska gå för landshövdingen.

Det enda som inte helt går hem är notisuppläsningarna. Att läsa upp lite putslustiga tidningsnotiser om stulna klockor och döda fåglar faller platt jämfört med dialogerna, sketcherna och sångerna. Vilket är ett gott betyg för Bernthsson och Sundén. Det är när de väljer att stå tillbaka lite själva som de tappar sitt fasta grepp om publiken.

Hur elakt var det då? Jodå, det delades ut små kängor både här och där, men aldrig över gränsen. Rutinerat, som sagt.