Spelningen är redan nu en klassiker

The Cure på Hultsfred 2012 är redan en klassiker. Det finns så mycket att säga – men först och främst: Du hade velat vara där.

Nyheter • Publicerad 16 juni 2012

Och mera: när The Cure redan efter några låtar bränner av Lovesong, In between days och Just like heaven och förvandlar sin egen depprockgenre till gladpop. När ljudet dör mitt i From the edge of the deep green sea, men bandet spelar ut låten som om inget hade hänt. När de efter ljudhaveriet återkommer med Three imaginary boys och The hungry ghost och en skärpa som skulle skära genom diamant. A forest som smyger igång och blir nattens bästa, de rullande trummorna på The Walk, den avskalade intill skelettet The top, lekfulla Lovecats i andra extranumret och känslan av att de aldrig kommer sluta spela, den lyckorusiga dansen både på scen och nedanför vid Close to me och Smiths försiktiga, nästan förlägna, konstaterande vid 03.30-tiden: ”Vi hade tänkt spela tills solen gick upp, men de säger att vi måste sluta nu för annars kommer visst polisen och stänger av strömmen”.

Ja, det blev en sån spelning som är svår att sätta ord på. Det blev en sån spelning där magin mellan band och publik gick att vidröra. Det blev en sån spelning som alla kommer ha sett. Det blev en uppvisning i mästerlighet av ett vitalt The Cure som vibrerade av spelglädje och spelade som i trance. Och en dansande Robert Smith som fortfarande sjunger med samma fantastiska klang.

Boys don't cry fick sätta en värdig punkt för den här vackra sagan.

19 minuter senare stretar sig solen upp över trädtopparna.

LOTTA NYBERG

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.