Rubrik saknas

KOLLIKOKK. Alla har vi någon typ av relation till Skogsmulle.

I alla fall vi 1,5 miljoner som har varit hans lärjungar. Vi som har varit Mulleströvare och en gång i tiden fick lära oss att man ska vara snäll mot naturen och akta fridlysta blommor och aldrig kasta glas och papper

i skogen.

Om alla har liknande minnen ifrån den där tiden som jag har vet jag inte, men jag minns i alla fall att det rörde sig om lördagsförmiddagar i en skog, som alltid var regnig och blöt.

Samt att det hela innefattade gummistövlar som det är dumt att springa på hala berg med och att vi brukade ägna oss åt korvgrillning som resulterade i att man antingen glömde bort den där köttbiten under tiden som man lekte Vem är rädd för Börje Salming och letade galna älgar ,och den förkolnades. Eller att man tröttnade på den där elden som det var ett sådant besvär att tända, innan korven var färdiggrillad och åt upp den ändå. Korven alltså, inte elden.

Men de där timmarna tillsammans med ett antal toppluveklädda barn och entusiastiska föräldrar var i alla fall en ganska naturlig del av barndomen och tygmärket med Mulle på kan fortfarande göra mig glad när jag ser det. Det gör jag ibland, för jag har det nämligen fortfarande kvar.

Skogsmulle är liksom en symbol för något snällt och barnsligt, oskyldigt och gulligt och jag tror att det är så man vill att allt ska vara när man är ett barn.

Mulleskolor har bedrivits inom Friluftsfrämjandet sedan 1957. Dess ändamål är att "främja fostran av barn i en anda av aktsamhet, kärlek och respekt för naturen".

Gösta Frohm är mannen bakom sagofiguren Skogsmulle och han har skrivit ett flertal böcker om honom.

Enligt dessa böcker föddes Skogsmulle, som har sitt ursprung i skogarna kring Botkyrka, söder om Stockholm, efter en regnstorm, när en stark solstråle värmde mossan.

- Hej Kollikokk! Här i skogen trivs jag alla dagar!, ropade Skogsmulle och blev genast vän med djuren och alla barnen.

Text: Emma Andersson

Illustration: Friluftsfrämjandet