Pappa i dödens väntrum

Italienaren är resultatet av ett privat sorgearbete. 1998 gick Sven Olov Karlssons egen far bort, efter en hård kamp mot den tumörsjukdom som drabbat honom. För att bearbeta saknaden och sorgen började Sven Olov Karlsson skriva den berättelse som till slut blev ett slags hyllning till fadern.

- Fast min erfarenhet av att skriva för att bearbeta sorg är att det inte fungerar, säger han lakoniskt. Man blir bara ännu deppigare. Men tiden läker ju.

Trots att Italienaren har självbiografiska inslag är det ingen självbiografisk roman. Sven Olov Karlsson har vävt samman egna upplevelser med helt fiktiva händelser, skapat litterära karaktärer och miljöer som lånat drag ur verkligheten.

I boken är det som om själva naturen reagerar på Italienarens sjukdom. Slyt växer sig allt närmare bondgården, maskinerna rostar, huset förfaller. Hos familjen, och kanske allra främst hos den äldste sonen, växer skuldkänslorna och ångesten. Vem ska ta över när kraftkarlen och fixaren är borta? Vem ska lappa och laga, ploga och så, fälla timmer och hjälpa grannarna med allehanda bestyr?

- När någon nära anhörig går bort vill man att så mycket som möjligt ska fortsätta att vara som det alltid varit. Jag tror att det är en väldigt vanlig reaktion när man ser hur ens föräldrar blir skröpliga och tynar bort - även om de bara har radhus eller en stor lägenhet. Det är sorgligt att se hur ens barndomshem förändras.

Svår valsituation

Sven Olov Karlsson ställdes inför en svår valsituation när hans pappa blev sjuk och senare avled. Han studerade till journalist i Stockholm, men kände det som en självklarhet att ta över släktgården efter faderns död. Under en lång period pendlade han mellan Stockholm och Norberg, var journalist på vardagarna och bonde på helgerna.

- Det är inget jag kan rekommendera, säger han och berättar att han numera arrenderar ut marken. Ta bara en sådan sak som att vädret måste vara bra när man är på plats - och det är det ju aldrig. Och det sociala livet blir lidande. Men det är inget hjältedåd. Det finns massor av folk som har det på det här viset.

Samma saklighet som präglar Sven Olov Karlssons sätt att tala dominerar också hans debutroman. Italienaren är skriven på ett osentimentalt och opretentiöst sätt, skildrar det svåraste utan att bli kladdigt gråtmild. Men det betyder inte att boken saknar överraskande inslag. Italienaren - den jordbundne och vanlige - kommer under sin sjukdom

i kontakt med utomjordingar som vill åt hans minne.

- När jag skrivit på boken ett tag så tyckte jag att den var för sabla dyster och mörk. Jag tyckte att den behövde något som bröt av, något oväntat.

- Jag ville skildra hur det kan bli inne

i huvudet på en människa som blir sjuk. Man kan ju få hallucinationer av de mediciner man tar, men samtidigt har jag försökt lägga upp romanen så att läsaren inte kan vara säker på om mötet med tubanerna är fantasier eller verklighet.

Även om han numera bor i Stockholm är det landsbygden som utgör hans litterära värld. Blir det fler böcker kommer de troligen att utspelas i dessa välbekanta miljöer. Och Sven Olov Karlsson tror inte att det är någon risk för att landsbygdens skildrare dör ut när författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman går ur tiden.

- Jag tror inte att det är någon risk för landsbygden heller, säger han tryggt. De små, små månskensbönderna kanske blir färre. Men det kommer en ny sorts lantbrukare som på sätt och vis lever likadant. De jobbar heltid och åker hem till hästarna på kvällarna. Där handlar det mer om val än arv.

Arvet stor roll i boken

Arvet spelar annars en stor roll i Italienaren. Generationerna före och efter den döende huvudpersonen är minst lika viktiga för handlingen. Barska mor Anna med sin höga arbetsmoral och rädsla för att familjemedlemmarna ska verka fina i kanten, äldste sonen med sitt valhänta sätt att hantera maskiner och åkrar och sina kalviga försök att visa den sjuke pappan hur mycket han älskar honom.

Ännu klumpigare är grannarnas och de nära vännernas sätt att förhålla sig till den cancersjuke. Arbetskamraterna kommer visserligen och hälsar på någon enstaka gång, men de gamla kompisarna slinker undan. Bäste vännen vägrar att komma på besök sedan Italienaren kommit tillbaka från sjukhuset med rakat huvud och nedsatt talförmåga.

- Det är nog väldigt vanligt att det

blir så. Att folk drar sig undan när någon blir sjuk är väl egentligen inget speciellt manligt fenomen. Men männen har lite lättare för att fega ur i sådana situationer, säger Sven Olov Karlsson. (PM)