Med stor ömhet utan respekt
Mette Möller snurrar ett varv i galleri Pinakotekets lilla rum i Mörbylånga. Överallt står ärrade och vindpinade trästycken. Altarstycken för främmande kulturer med masker och små kroppar som påminner om Egypten, Indien, Japan. Alla de främmande och färgstarka kulturerna. Men också om vardagslandet Sverige. Mettes katter, en mjukörad hund och en liten mus som bör hyllas. Hon är en de "tappade respekternas" poet.
- Jag älskar att tappa respekten. Det är så jag arbetar med mina objekt, med alla oheliga material. Med allt jag ser och samlar.
Mette Möller har två sidor. Scenografen som arbetat tillsammans Ingmar Bergman och Liv Ullman, med Staffan Westerberg, Allan Edwall, Marie-Louise och Gösta Ekman och Mats Ek. Hon har gjort kostymer och scenbilder till så skilda uppsättningar som Lorry, Svansjön, Markisinnan de Sade och till Lukas Moodyssons älskade filmnostalgi Tillsammans.
- Egentligen arbetar jag på samma vis i scenografi som med mina objekt, säger hon. Jag får en text, eller jag upptäcker en text. Orden föder bilder. Poetiska objekt.
Materialen är okonventionella. Tjockt akvarellpapper, sand och färg, blekta tyger, kärnor, knappar och snören. I dessa material skulpterar hon uttrycksfulla ansikten. Klipper och skär, tummar och formar och avslutar med en yta av färgad sand. Det platta och småskaliga blir motvikt mot scenografens ofta övertydliga och storskaliga uttryck.
- Jag mötte maskerna som liten i mina föräldrars böcker. Java, Bali, Indien, Afrika. För mig är masken speglingen av livet. Det frusna ögonblicket. Minnet av tiden. I maskerna kan jag vara gränsöverskridande.
Med stor ömhet tummar hon sina älskade abessinierkattor, små tufsiga fåglar, exotiska tempelkatter, kvinnokroppar lindade i blekta tyger och en Jesus med gyllene gloria fäst på en bräda full av rostig spik. Poesi ryms i det förbrukade.
Utställningen pågår till den 16 februari.