Marina äger scenen

Det första festivalregnet är här, och det är inte vilket regn som helst, vätan fullkomligt öser ner. Men det tycks inte bekomma vare sig walesiska Marina Diamandis eller publiken. Iklädd rosa miniklänning, brudslöja och runda solglasögon äger Marina scenen. Inledande Homewrecker låter riktigt bra och nedanför står ett gäng unga killar och hyllar henne med en egenskriven låt.

Marina Diamandis jämförs ofta med Kate Bush och Regina Spektor och det är inte konstigt, hennes röst klarar hisnande skiftningar och hon är teatralisk på ett förföriskt sätt. Men där Kate Bush är elegant lutar Marina mer åt vräkiga Lady Gaga. Och Marina & The Diamonds låtmaterial tål definitivt inte jämförelsen. Det finns kvalitetslåtar, monsterpophiten från 2010, I am not a robot, gör sig bra i en långsammare version och Lies fungerar i sin bombastiska skrud. Men bagateller som Bubblegum bitch drar ner både intrycket och intresset.

Det blir en fin stund när hon sätter sig vid pianot och spelar Obsessions, och Shampain får dansen att ta fart. Den här egensinniga stjärnan förmår förhoppningsvis att förvalta sin talang lite jämnare i framtiden. Hon har definitivt publiken på sin sida.