Johansson fortsätter kämpa för djuren

Anders Johansson

Öland

Röster och minnen

Öland - Röster och minnen kallar Anders Johansson sin senaste bok. Hans kamera har svept över landskapet eller zoomat in lysande detaljer - som vårens scharlakansröda svampskål i marsskogen vid Albrunna, som sommarens bergsskrabba i blålila tuvor vid landborgsbranten mellan Resmo och Lilla Vickleby eller benvedens purpurröda höstkapslar i Albrunna lund.

Anders Johanssons texter och bilder andas kärlek till denna jorden sådan den öppnar sig för människan bland annat på ön i Kalmarsund.

De går också i närkamp med några av öns människor, både nu levande och sedan länge döda.

Så ordnar han möten med lantbrukaren Nils Henell och med dennes son, trädgårdsmästaren och hembygdsforskaren Lars Henell, vilka får berätta om arbete och minnen. Han låter konstnären Bart Pots i en mild och stämningsmättad akvarell skildra en bondgård i Resmo.

Mot honom matchas Rune Rydberg från Ryd i Glömminge och dennes ursinne mot den jägarmentalitet som tolererar okunskap och för finkalibrig ammunition så att köttet skall bli minimalt skadat och dessutom rättfärdigar nöjesjakt och drevjakt med att det är fråga om viltvård.

Rydberg, själv jägare sedan barnsben, ger talande exempel på den plåga jaktdjur utsätts för helt i onödan.

Att Anders Johansson, som under hela sitt författarskap kämpat för djurens rätt, låter Rune Rydberg komma till tals, känns helt följdriktigt.

Ett avsnitt i Öland - Röster och minnen handlar om en hare som jagar en korp. Ja, ni läser rätt! Korpen har en av hennes två ungar i näbben. Snart skall den ta den andra.

Anders Johansson resonerar också över förändringen i korpens levnadsvanor, med dess utflyttning från fjälltrakter och ödemark till tätorter.

Samtidigt betonar han att korpen, trots harjakten, trots att den hackar ögonen ur lamm och andra offer för att göra dem lättfångade, aldrig kan bli ett odjur. Där den följer sin instinkt på jakt efter föda åt sig och ungarna är den i sin fulla rätt.

Odjur är däremot människan, hon som fått förmågan att gå utanför sin natur och ta ansvar för sina handlingar, men trots detta ägnar sig åt grymhet.

Anders Johansson har alltid mycket att säga med sin kamera och sina ord.

Nu antyder han att hans iakttagande och registrerande är hans sätt att hålla döden stången, att domptera den tillvaro som bit för bit berövar oss vår verklighet tills vi står inför den oundvikliga slutpunkten.

Det är en gåta att denne extremt produktive registrator och poet i bok efter bok lyckas fånga och kvarhålla läsarens intresse. Men det gör han.