Jazzfest med högklassisk musik

Andreas Pettersson Quintet feat Ernie Watts

Jazzklubben Kalmar Nyckel

Hotel Witt

Med fem fenomenala instrumentalister på scen hade jag farhågor om att det skulle bli en teknikmässa. Oj så fel jag hade. Det blev en jazzfest med tekniska läckerheter.

Andreas Pettersson (gitarrer), Ernie Watts (tenorsax), Daniel Karlsson (piano), Jan Adefeldt och Bob Letherbarrow (trummor) motsvarade högt ställda förväntningar. Med råge!

Det tillhör inte vanligheterna att publiken kommer fram och uttycker sin uppskattning. Kommentarerna brukar i allmänhet vara pliktskyldiga, som "jaha, det var dé dé".

Med så högklassig musik är det bara att beklaga alla jazzklubbens medlemmar, som valt att spöka ut sig och fira halloween i stället för slips eller den lilla svarta och gå på konsert. De här musikanterna är värda att höras av fler.

För jazzintresserade blev fredagskvällen en fest men det började med en teknikuppvisning av högklass. Ernie Watts, Andreas Pettersson och Daniel Karlsson är bland de snabbaste som finns på sina instrument. Men vituoserna har även kropp och själ. Det visades. Och som det svängde. Ibland var det rena rock?n jazzen.

I kraft av bandledare hade Andreas Pettersson valt repertoar. Ingen klagade. Fattas bara annat när vi fick höra Joyrider, två låtar tillägnade hans två döttrar; vackra The sleeping beauty (tillägnad Molly) med suverän introduktion av Daniel Karlsson, samt gungiga Moa better blues (tillägnad Moa).

Ernie Watts presenterade sig också som låtskrivare. The poet var till början som titeln anger, poetisk och sångbar, men mynnade ut i en otrolig duell mellan tenorsax och gitarr. En i mitt tycke suverän kombination. Att den förekommer så sällan kan bero på att det finns få gitarrister som Andreas Pettersson.

De dueller som nu presenterades ska upplevas på plats, inte höras på skiva. Där missar man mycket av intensivitet, minspel, ton- och kroppsspråk. Där är jazz en färskvara.

Ernie Watts är ett stort namn "over there". Nu förstår jag varför. Han kan verkligen få ljud i sin sax, inom eller utom knapparnas räckhåll. Andreas Pettersson är ett skäl till att Ulf Wakenius valt att spela med Oscar Peterson för att slippa konfrontationen. Skämt åsido, vi har två stora gitarrister i vårt lilla land.

Pianisten Daniel Karlsson väckte befogad uppskattning av den amerikanska publiken när bandet spelade på klubben The Baked Potato. En publik som till stor del utgjordes av musiker. Snacka om skyltfönster.

Jan Adefeldt förknippas kanske inte med Andreas Petterssons kvartetter eller kvintetter, trots att de nästan är grannar i Älvsjö. Men här har vi en basist som har förmågan att passa in i en rad olika sammang. Går det att få bättre betyg?

Sist, men inte minst, hörde vi trummisen Bob Letherbarrow, som med kort varsel fick boka in sin första flight till Sverige. Vilken suverän vikarie.