Ibland är lagom bara bäst

Den 24 september kom Bo Kaspers Orkester med sin senaste platta, Vilka tror vi att vi är. Titelspåret, berättar man i pressreleasen, borde egentligen döpts till Vi tigger om stryk.

För det är precis det som Bo Kaspers Orkester gör. Genom att de har nått den stora massan är bandet också automatiskt ett störningsmoment för flertalet människor. Människor som ifrågasätter luftigheten och självklarheten i melodierna. Som inte förstår att Bo Kaspers Orkester faktiskt har något att säga, trots den behagliga musiken. Man kallar det salongsjazz och säger det som ett skällsord.

Men Bo Kaspers Orkester envisas med att skriva samma typ av sång om och om igen och bryr sig inte om att deras låtar har blivit något som vissa driver med. Det är därför som Bo Kaspers Orkester tigger om stryk.

Och det tycker jag att de ska fortsätta att göra.

Trots allt utvecklas bandet hela tiden, men de gör det i sitt eget universum.

Kalmarsalen är en perfekt konsertlokal för lågmälda Bo Kaspers Orkester. I en annan miljö, låt säga krogliknande, hade det funnits alltför många störningsmoment. Nu ligger fokus enbart på musiken.

De är propert klädda. Vita skjortor, mörka kostymer och det känns signifikativt att outfiten är snygg, dekoren är snygg och att musiken är snygg.

Vilka tror vi att vi är inleder och visar sig bli startskottet på en stor hitparad. Någon mättnadskänsla infinner sig emellertid aldrig, de förändrar sina låtar här och där genom välgörande arrangemang och på så sätt hålls nyfikenheten vid liv. Det blir aldrig slentrian, i stället får man intrycket att en hel del sker spontant och när Bo Sundström vid ett tillfälle sjunger fel gör det ingenting. Tvärtom, konserten blir levande.

De gånger melodierna går på tomgång lyfter Bo Sundströms röst dem upp ur anonymiteten. Han sjunger bra, riktigt, riktigt bra.

Dovt vemod under ytan

Jag har svårt att se hur Bo Kaspers Orkester skulle kunna upplevas som likgiltiga. Flytet i deras sånger får aldrig förväxlas med något som skulle kunna kallas mainstream. Visst, Bo Kaspers Orkester är inte svårtillgängliga, men samtidigt finns det ett dovt vemod under ytan. Synligt bara för dem som tittar efter det. Är Bo Kaspers Orkester mörka, säger du undrande.

Ja, svarar jag.

Den som tvivlar kan gå på en av deras spelningar. Och titta på Bo Sundström. Titta på hans ansiktsuttryck när han sjunger. Det visar en man som lider med sin musik. Kvällen är fylld av fina låtar. Dansa på min grav, Väljer dig, Vi kommer aldrig att dö (som inleds av ett förföriskt vackert trumpetsolo, signerat Peter Asplund) och Ett ögonblick i sänder är kanske de starkaste.

Vad finns det att invända mot då? Det skulle i så fall vara den ringa scenaktiviteten. Men vadå? Allt har sin plats och här har den yviga gesten inte sin. Den hör hemma hos Håkan Hellström.

Lagom, Bo Kaspers Orkester är så lagom att de borde få på käften, kontrar du. Okej, vi säger väl det, Bo Kaspers Orkester är lagom. Men låt oss också slå fast en annan sak.

Ibland är lagom verkligen bäst.

HENRIK RYDSTRÖM