Hårdför romantik med mjuka inslag
Peter Wiklund har målat en björkskog, Alexandra Skarp en blommande yta, Hannu Remes gjutit in en fladdermus i plast. Men där upphör varje likhet med tankar kring det tidiga 1800-talets romantiska stil i musik, litteratur och konst.
Den som väntar sig en sliskig, eller anpasslig presentation av romantiken på Kalmar konstmuseum bedrar sig. Dagens romantik är av mer hårdfört slag - möjligen med stråk av värme och ömhet.
Nu undersöker, efterforskar, förtydligar och analyserar fyra konstnärer romantikens känsla, intuition och fantasi på konstmuseet. En utställning som lika gärna hade kunnat heta Nutid eller möjligen Lägesrapport. De fyra bildar en löst sammansatt grupp - de har alla gått på Konstfack men vid skilda tider och på olika linjer. Gemensamt har de också ett närmast fotorealistiskt sätt att närma sig verkligheten. Alltså ett måleri där varje föremål är noga och ärligt avbildat. Man ser helt enkelt vad bilderna föreställer.
Där slutar emellertiden säkerheten. För dessa bilder och objekt har en underton, ett glidande mellan verklighet och fantasi. Som ibland kan vara riktigt ruggig.
I ordet romantik ligger förresten en dubbeltydighet. Vi använder det ofta som förstärkningsord. Våldsromantik, skräckromantik, kioskromantik. Lätt utslitet appliceras det nu på konsten och skruvas till något halvt iakttagande, till och med halvt obehagligt. Tveksamt och oroande.
Alexandra Skarp ifrågasätter fotots autensitet i stora bilder som dels ser ut som manipulerade fotografier dels tar upp de stora målarperiodernas hela känsla för hud och stoffighet. I det fotorealistiska väver hon in frågan kring hur sant ett foto egentligen är idag och förkastar samtidigt tanken att detta är ett foto. Så ser ju knappast en människa ut. I själva verket stjäl Alexandra Skarp fotots exakthet och förgriper sig på det
i en manipulerad verklighet.
Ylva Kullenberg ställde ut i den Underjordiska konstlabyrinten för ett par år sedan. Då visade hon ett kabinett av sorgmodiga, lustiga och stillsamma artefakter. Dagens objekt har visst släktskap med denna tidigare samling. Hennes aluminiumknoppar och tunga hängen för tankarna till borgerlighetens plyschröda salonger och det möbelstora objektet Madame kunde mycket väl vara en vacker bijouteriskål för ett sminkbord. Nu ser Madam ut som ett fylligt sjöodjur på ben. Ett objekt att omfatta med ömhet liksom Hannu Remes lilla pingponggubbe som skyler sig mellan två fönsterglas och fladdermusen som gjutits in i plats, ett naturromantisk objekt för ett kuriosakabinett.
Peter Wiklunds målningar känns som bryggan mellan dagens och gårdagens romantik. Här finns björkskogens stammar - i Wiklunds tappning visserligen med tvetydiga fläckar som liknar ögon - det ensamma huset vars uppfart brutits upp och den sterila och avvisande fasaden, som en affisch för en hotfull film.
Han skildrar en högst påtaglig verklighet men en verklighet med skuggor och fördolda hot. Den avslappnade handen har spända ådror, mannen som lutar huvudet bakåt är också pressad. Ådrorna står som rep på huvudets sida. Vad är han utsatt för?
Under dagens schablonbild av romantiken döljer sig en annan verklighet. Dess fascination för monster och märkligheter, för naturen som uttryck för hot och för känslor fjärran från förnuftets.
GUNILLA PETRI
gunilla.petri@barometern.se
