Här har konsten lämnat sockeln

På Wanås kan man i år se den norske konstnären Jone Kvies verk i glänsande stål. Den har ingen titel men för tankarna till molnet efter en atombomb. En giftsvamp som stelnat i glänsande silver, förrädiskt vacker.

- Det satte i gång hela utställningsverksamheten på Wanås när jag för första gången såg Jone Kvies verk i Köpenhamn 1985, säger Marika Wachtmeister, ansvarig för utställningarna på Wanås.

Clae Ketter har gjort något han kallar Surface habitat with closet.

Vad är det, en omålad köksinredning? Nej och ja.

- Jag har tagit fram det förbisedda ur en vanliga köksinredning, säger Clay Ketter, det som inte är uppmärksammat.

Det betraktaren ser av hans verk är öppna utrymmen utan dörrar. Skafferiet är förvandlat till klosett.

Håkan Rehnberg bjuder på ett annat slags rum i sitt verk Det inverterade rummet.

Mitt på golvet ligger Lifeboat, inlånat från Moderna Museet. Detta gjorde Ulf Rollof efter att ha upplevt jordbävningen i Mexico City 1985.

Hur ska vi rädda oss vid naturkatastrofer? Räcker en livbåt. Ja, Rollof verkar tvivla. Varje livbåt är halv, ingen kan sitta i båten. 365 livbåtar i bivax, människofigurer klamrar sig fast på kölen. Livet är bräckligt, säger Ulf Rollof.

Årets konst på Wanås är gjord av samtida konstnärer i Danmark, Norge, Sverige och Finland, de är aktiva nu och präglade av vår tid. Endast en av de utställande konstnärerna, Barbro Bäckström, vars ståltrådsfigurer av människokroppen blev så kända, är borta. Hon dog i cancer 1990. På Wanås hänger en hjärtformad, mörk skulptur, som en svart svulst. Eller är det en bikupa som övergetts av sina invånare? Barbro Bäckström var med på Wanås första utställning.

Jag frågar Marika Wachtmeister vilka förändringar hon ser i skulpturala verk om hon jämför med starten 1985. Hon nämner fyra punkter:

Materialet som är mer blandat i dag.

Motivet som är mer föreställande och mindre abstrakt.

Frånvaron av sockel, det vill säga verken står sällan på sockel utan kan både "ligga någon-stans däruppe" eller "krypa på golvet".

Fler skulptörer är kvinnor.

Det sista att det är fler kvinnor välkomnar hon speciellt.

- Skulptur är av tradition manligt. Kanske för att det är ett tungt hantverk.

Nå, men vad är det då för skulptur på Wanås som svävar?

Jag vill inte avslöja vad det är. Men det finns två nygjorda trappor i konsthallen som går upp genom innertaket. Nerifrån syns inget. Det har tagit konstnären en vecka att bygga sitt verk på plats.

- Det är som att visa ett hem, säger Katrin Sigurddottir mystiskt, innan jag kliver uppför trapporna.

Där uppenbarar sig något synnerligen överraskande. Katrin Sigurddottir kommer från Island men bor i New York.

I taket hänger Truls Melin Aspirant. Ett störtat plan med brinnande röda vingar har störtat sig ner i ett hus. Nej, det är inte 11 september, World Trade Center, för detta verk är gjort 1989, inlånat från Moderna Museet.

Precis som Ulf Rollofs Lifeboat var gjord före Estoniakatastrofen.

Konstnärens fingertoppskänsla för spänningar i vår tid?

Jacob Dahlgren har gjort en geometrisk stor skulptur i trä. Den har titeln Neither man nor nation can exist without a sublime idea. Den har ett strikt utseende uppifrån, rent trä i rena raka linjer. En spegelbild under skulpturen avslöjar en annan färgrikare sida av skulpturen. Vår verklighet, en skuggbild av den sanna idévärlden enligt Platons teori?

Kvinnor är väl representerade. Utanför entrén står Marianne Lindberg De Geers två kvinnoskulpturer. De är varandras motsatser, den ena tjock, den andra smal. De står mitt emot varandra som framför en spegel. Hur ser jag ut, är jag tjock eller smal, anorektiker och bulemiker.

Lena Cronqvist visar något helt annat i sina två flickskulpturer, där är ansiktsuttrycket, gesterna, är viktigare än kroppsformen.

Utanför entrén finns en form eller är det ett hus. Stina Ekmans Gitters verk väckte stor uppmärksamhet när det visades på Moderna Museet 1985, tio år senare på Rooseum i Malmö och nu alltså på Wanås. Utgångspunkt var en kub som mätte sex gånger sex centimeter, så mycket som rymdes i konstnärens hand. Nu har det vuxit och förändrats.

På Wanås gäller det att stilla sig en stund, titta och tänka. Annars ser man inget, man blir enbart irriterad.

Jag avslutar med Jan Håfströms installation Konsten att dö, i ett rum som kanske en gång i tiden varit mjölkkammare. Här finns tiden för kafferep, att plantera i blomkrukorna men också tiden när stolen och bordet förfallit och bara stommen är kvar och vi fallit ner i underjorden och blivit till mull.

Jan Håfströms rum är fantasieggande, fyllt av hans personliga ting och tankar.

Den som är på Wanås bör inte heller missa utomhusverket 11 Minute Line av Maya Lin, som invigdes förra året. Det är en Earth drawing, en ringlande gräsvall som är fyra meter hög, formad av grus, jord och sten byggd på en av Wanås äldsta betesmarker. "Beträd verket Elva minuter på egen risk" är den generösa uppmaningen till besökaren.