Gabriels bok - en pappas kärleksförklaring

"Jag har tänkt att det här kan vara farligt, för ibland händer det att man kan sluta ögonen och hoppas att det onda ska vara borta när man öppnar dem igen, och om jag skriver om de här sakerna kommer det inte längre att vara möjligt."

Så skriver Halfdan Freihow i ett stycke i Kära Gabriel. Det är en ömsint kärleksförklaring i brevform ställd till sonen Gabriel, kryddad med tankeväckande, stundtals kaotiska och ofta humoristiska episoder ur familjen Freihows vardagsliv. Men samtidigt lyser sorgen och oron igenom - och mest handlar de känslorna om Gabriels framtid.

- Jag tror att alla föräldrar till barn som har problem lever med det. Det ligger en sådan sorg

i botten hela tiden. Självklart tänker jag: kommer han någon gång att leva familjeliv, kommer han att få ett jobb? Sådant som alla tar för givet. Kommer han att kunna leva ett lyckligt liv?

Höga krav på omgivningen I boken är Gabriel tio år gammal. Han är ett begåvat barn med god verbal förmåga och ett nästan skrämmande sinne för detaljer. Gabriel ställer höga krav på sin omgivning. Fasta rutiner och trygghet är viktigt, samtidigt som alla resonemang som förs måste vara logiska och konsekventa - annars är de omöjliga att greppa. Förstår han inte blir det katastrof. Då skriker han, bits och rivs, då går det inte att nå honom. Om pappa säger att sjöbodens insjunkna tak ser ut som att några tunga moln har tryckt till det på mitten, eller om syster Victoria utbrister "Mamma mia" i ett sammanhang som inte alls handlar om Abba-musikalen förstår Gabriel ingenting och blir utom sig.

- Logiken är för honom ett hjälpmedel, men också en tvångströja, säger Halfdan Freihow och konstaterar att Gabriels krav på språklig exakthet har tvingat honom att rannsaka sitt eget sätt att använda orden och sin syn på sådant som avviker från normen.

- Jag har blivit tvungen att tänka på hur jag förhåller mig till avvikelser. Inte bara till sådana som har ett handikapp, utan också till kulturella avvikelser och sexuella avvikelser - allt som räknas som annorlunda.

Nödvändigt projekt Halfdan Freihow har i många år verkat som litteraturkritiker i Norge och driver också ett eget förlag. Kära Gabriel är hans första egna bok. Det var ett smärtsamt, men nödvändigt projekt, som hjälpte honom att nå fram till en större insikt om Gabriels och sitt eget liv.

- Den viktigaste orsaken till att jag skrev boken var ett behov av att förstå mer av vad det var som gjorde min son annorlunda jämfört med andra barn. I mötet med det som var så annorlunda förstod jag också mer om mig själv.

Vilken var den största svårigheten med att skriva boken?

- Problemet var att finna en form. Jag hoppas ju att Gabriel en dag vill läsa den och då ville jag inte att han skulle känna sig utlämnad, eller att den skulle vara sensationslysten. Jag måste tvinga mig själv till en grad av ärlighet och uppriktighet, inte pynta och idyllisera, inte vara ytlig.

Kraven på sanningsenlighet gjorde att Halfdan Freihow måste släppa in läsaren helt och fullt i familjens hem. De ständiga vredesutbrotten, Gabriels tvära kast mellan aggression och orealistisk förväntan och föräldrarnas känsla av att vara slitna och otillräckliga skildras utan försök att skyla över. Halfdan Freihow funderade ibland på om boken lämnade ut Gabriel för mycket, men kom fram till att utan ärlighet hade det inte alls gått att skriva den.

- Att göra den till fiktion hade varit fel, det hade varit att ljuga på ett annat sätt. Om jag hade kallat Gabriel för Anders så hade det varit en roman, men då hade jag inte kunnat visa den för honom. Han hade inte funnit sig i att inte heta Gabriel, säger han.

Liten förståelse Trots att autism i dag är ett vedertaget begrepp är förståelsen för dem som har handikappet inte särskilt stor. Halfdan Freihow menar att mytbildningen kring diagnosen är stor, många tror att alla autister är genier som Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain man. Andra begriper över huvud taget inte varför

gossen som ser så vanlig ut beter sig så konstigt.

- Fysiska handikapp är så mycket lättare att förhålla sig till. Men om du ser Gabriel på gatan kan du inte se att det är något fel med honom. Pratar folk med honom får man ofta kommentaren "så ohövlig han är!". Det finns en överraskande låg tolerans för den här typen av avvikelser. Gabriel är ju inte elak, han gör inget skadligt, men han bryter mot normalitetsnormen.

Inget man botar En annan myt som Halfdan Freihow vill avliva är att autism skulle vara något som man kan tillfriskna från. I boken gör han en jämförelse mellan ett autistiskt barn och ett som bara har nio fingrar.

- Den jämförelsen gjorde jag mest för att poängtera att autism inte låter sig botas. Man blir inte frisk, man förblir autist hela livet ut. Men man kan lära sig tekniker som gör det lättare att kommunicera och att klara sig

i livet.

Gabriel själv har varit fullt medveten om att pappa skrivit en bok om honom. När den kom ut var han stolt och glad - inget av de andra barnen i klassen hade varit med om något liknande. Men han förstod inte riktigt varför den måste ges ut i så många exemplar. Hade det inte räckt med ett enda - det till honom själv? Och när Halfdan Freihow berättade att boken skulle ges ut i andra länder hade Gabriels intresse svalnat ordentligt.

- Pappa, sade han, jag är ganska less på den där boken nu.

Problemen ändras Sedan boken skrevs har Gabriel blivit två år äldre. Han har vuxit och mognat - men samtidigt har problemen blivit tydligare.

- Autisten i honom är som ett paraply som välvs över hans liv. Han är en vanlig pojke som blir större i kroppen och mognar på olika sätt. Och så är det denna frånvaro, som jag tänker mig det, denna bit som inte finns där. Kontrasten mellan den vanliga pojken och autisten blir större efter hand som han växer, säger Halfdan Freihow.

Det kan låta som om livet med Gabriel är en enda lång räcka nederlag och besvikelser. Men Halfdan Freihow förmedlar i sin bok en enorm stolthet över och kärlek till sonen. Han har lärt sig att glädja sig över de goda dagarna och försöka glömma de dåliga.

- Det är ju inte så att vi kan bestämma oss för om vi vill ha problem eller inte. De kommer ändå, någon gång i form av ett barn. Skulle man avvisa det i så fall? Jag kan inte se det på annat sätt än att den bästa lösningen måste vara att omfamna problemet, att acceptera det och göra det bästa av det, säger Halfdan Freihow. (PM)

Sara Ullberg