Fukushimavatten ska släppas ut – "skapar oro"

Stora mängder vatten fortsätter att ansamlas vid det havererade kärnkraftverket i Fukushima i Japan, som skadades i en tsunami 2011. Det rör sig om vatten som har använts för att kyla ned verket samt regn och grundvatten som sipprar in.

Utsläppen ligger ännu flera år bort och regeringen försäkrar att vattnet ska både renas och spädas ut. Premiärminister Yoshihide Suga har sagt att det är ett oundvikligt uppdrag att göra sig av med vattnet. Och operatören Tepco uppger att lagringsutrymmena håller på att ta slut.

FN:s atomenergiorgan IAEA har gett grönt ljus och jämför förfarandet vid de utsläpp som görs vid andra kärnkraftverk. Nästan alla atomreaktorer – även de svenska – kyls med vatten som sedan pumpas ut i havet.

Men Sydkorea och Kina uttrycker oro. Kina kallar planen "extremt oansvarig".

– De borde verkligen tänka om. Det här kommer att skapa mycket oro i Japan och i regionen, säger Tilman Ruff, lektor i infektionssjukdomar vid The University of Melbourne, till TT.

Enligt Ruff, som är en av grundarna av antikärnvapenorganisationen Icans australiska gren, framhåller att många delar oron. I somras uppmanade ett stort antal av FN:s människorättsexperter Japan att skjuta upp beslutet till efter pandemin.

– Precis som vid många andra beslut kring Fukushimakatastrofen verkar det handla om att minimera kostnaderna, snarare än att sätta folkhälsan främst, säger Ruff.

Ruff ser flera problem som gör att Fukushimavattnet skiljer sig från "vanligt" atomspillvatten.

– Eftersom vattnet har varit i nära kontakt med själva kärnbränslet finns där flera tiotals radioaktiva isotoper.

Bland annat rör det sig om väteisotopen tritium, som har en halveringstid på tolv år.

– Eftersom det är en isotop av väte blir det en del av vattenmolekylerna, därför är den svår att få bort. Och nivåerna är långt ifrån de normala jämfört med en fungerande kärnreaktor. Nivåerna här motsvarar 600 år av normal produktion.

Den relativt korta halveringstiden, då de farliga ämnena bryts ned, gör att det räcker med några decenniers lagring för att riskerna ska minska kraftigt.

– Så ett antal decenniers lagring vore en väldigt effektiv och okontroversiell metod, anser Ruff.

De två isotoper han främst oroas över är av strontium och cesium, varav en inte verkar tas bort av det speciella reningssystemet Alps (Advanced Liquid Processing System) i tillräckligt hög utsträckning.

– 70 procent av vattnet som renat passerat systemet missar en eller flera gränsvärden på radioaktiva ämnen. Några av dem missar inte med bara lite. En del av strontiumnivåerna är 20 000 gånger för höga.

Oavsett faktiska faror är det även en renomméfråga. Den lokala fiskerinäringen drabbades hårt av katastrofen 2011. Nu har man lyckats bygga upp förtroendet bland konsumenterna igen.

– De sade att de inte skulle släppa ut vattnet i havet utan stöd av fiskare. Vi kan inte stödja det här agerandet som bryter det löftet, säger Kanji Tachiya, som leder en lokal fiskeriorganisation, till NHK.

Ruff förklarar att bland annat strontium och cesium koncentreras när det vandrar upp i matkedjan.

– Så nivåerna i en fisk kan vara 15 000 gånger högre än det vatten den simmar i.

Enligt regeringen väntas arbetet med att släppa ut vattnet inledas om tidigast två år och sedan ta decennier.

Men Ruff ser flera alternativ till att släppa ut vattnet. Dels kan man fortsätta arbetet med att isolera reaktorn för att förhindra att vatten sipprar in, dels kan man återanvända vatten till kylningen.

– Man har redan lyckats med att minska vattentillförseln. Det brukade vara 400–500 nya ton per dag, nu är det nere i 170 ton per dag, säger han.

– Kostnaden för den här katastrofen närmar sig antagligen en biljon dollar (motsvarande tusentals miljarder kronor). Att lägga några miljarder extra på att lagra vattnet på land, kapsla in reaktorn och minska nytillflödet tror jag vore det bästa alternativet.