Filmrecension: Lågmält rasande realism

Nej, det här är inte någon fortsättning på Hideo Nakatas briljanta skräckfilm ”Dark water” från 2002. Men det handlar även här om skräck – nämligen skräcken för miljöförstöring och om vad vi, både människor och djur, får i oss när storföretag dumpar skadliga medel i naturen.

Baserad på sanna händelser är det berättelsen om hur Rob Billott, en advokat på en stor firma i Cincinatti, något motvilligt tar sig an en farmare, som hävdar att dennes kor har blivit sjuka och dött på grund av det som det stora bolaget DuPont dumpat i naturen. Billotts undersökningar gör att han blir allt mer intresserad och börjar förstå att det inte ”bara” handlar om förgiftade djur, utan att även människor drabbats. Motarbetad av DuPont och stundtals även av myndigheterna, ger han inte upp utan fortsätter att driva ärendet år efter år.

Jodå, vi har sett liknande filmer förr, till exempel ”Erin Brockovich”, om den i början ensamma hjälten som mot synes oöverstigliga odds kämpar mot övermakten. Vi gillar väl alla en bra David mot Goliat-story, inte minst när det handlar om att slåss mot hänsynslösa och profithungriga företag. Men Todd Haynes film är bättre än de flesta andra filmer i denna subgenre. Filmen bärs av ett lågmält raseri, och dess syn på möjligheten att få rättvisa i USA är mörkare och troligtvis mer realistisk än andra verk.

Mark Ruffalo spelar huvudrollen och har också producerat. Ruffalo är en lysande skådespelare och det är betydligt roligare att se honom i en roll som denna än som Marvelfilmernas Hulk – speciellt som han gör Billott till en person med tvivel och samvetsförebråelser. Hans nedtonade spel är en njutning att se.

Todd Haynes (var tog hans fina ”Wonderstruck” vägen?) gör ofta filmer med gaytematik (”Far from heaven”, ”Carol”), men redan 1995 gjorde han med ”Safe” en film liknande ”Dark waters”. Det är filmer som den här som kan påverka omvärlden till det bättre – i USA gick DuPonts aktier ner när filmen gick upp.