Filmrecension: Bakvänt dykdrama om systrar
Det är nästan omöjligt svårt att göra film. Först måste man hitta en berättelse som kan fånga publiken på ett både intellektuellt och känslomässigt plan, skapa trovärdiga rollfigurer och rimliga relationer. Sedan måste man klura ut ett sätt att berätta historien med rörliga bilder, och se till att man har tillgång till både den hårt specialiserade kunskap och svindyra teknik som behövs.
Det är en oändligt knivig uppgift att få ihop all dessa delar till en fungerande helhet. Och ännu svårare blir det om man börjar i fel ände – om man startar med tekniken och de coola bilderna och räknar med att resten ska falla på plats av sig självt.
Den känslan av bakvändhet får jag när jag ser undervattensthrillern ”Breaking surface”. Den handlar om halvsystrarna Tuva (Madeleine Martin) och Ida (Moa Gammel Ginsburg) som träffas i ett snöigt Nordnorge för att genomföra sitt traditionsenliga vinterdyk i en svårtillgänglig fjord.
Filmen börjar lovande, med små glimtar av systrarnas vardagsliv – Ida som småbarnsmamma med krisande äktenskap i Sverige, Tuva som proffsdykare i norska vatten. När den senare ska rensa en båtpropeller och hamnar i akut livsfara får vi en försmak av en tät thrillerkänsla som filmen sedan inte lyckas leverera mer av. När huvudhandlingen drar i gång, när systrarna ska göra sitt dyk och Tuva fastnar under ett klippblock på 30 meters djup, brister förtöjningarna till verkligheten.
Ida (som ska vara en van dykare) drabbas av panik och hattar hysteriskt mellan olika räddningsplaner, samtidigt som Tuva levererar torra, nästan robotlika, instruktioner från havets botten. Kanske är det tänkt att skapa en intressant dynamik mellan dem, men jag blir bara sjösjuk av de tvära kasten – likaså av manusets märkliga blindspår.
Det är här som bakvändheten kommer in. I sin iver att skapa häftiga undervattenscener har filmskaparna försummat det arbete som krävs för att bygga en trovärdig berättelse.