Efter fest väntar tystnad, vardag och vanliga dass
- Visst är trötta, men inte på festivalen. Den hade gärna fått pågå några dagar till, säger Jörgen Jansson från Södertälkja som besökte Sweden Rock tillsammans med bland annat brorsan Jimmy.
Det är söndagsmorgon på campingen vid kanalen och BLT jagar de sista kvarvarande hårdrockarna innan avfärd hemåt.
När bröderna Jansson gick och lade sig sista natten kunde de se och höra hur festivalområdets största scen monterades ner bit för bit. Samtidigt som fiskmåsarna och städpatrullerna gjorde sitt bästa för att röja upp bland skräp och matrester
W.A.S.P och Sabaton var två höjdarband, enligt bröderna Jansson.
- Den stora besvikelsen? Behöver vi nämna det? Det var Guns N'Roses. Vi blev så förbannade. Det var så sorgligt att se eländet, säger Jörgen Jansson.
Strax intill sitter Johnny Sjöbäck från Ystad och minns fjolårets festival. Han bodde i tält då. Även under den redan legendariska "In Flames"-natten, det vill säga natten mot lördag 2009. Då var det frost i byn. Minus en grad framåt fyrasnåret.
- Det fick man inte värmefrossa precis, säger han och skrattar.
I år fick det bli husbil i stället.
- Vi är supernöjda med allt. Startfältet kan ha varit det starkaste någonsin med toppar som D.A.D och W.A.S.P, säger Johnny Sjöbäck.
Däremot tycker han att Axl Rose var en "arrogant jävel" som lät publiken stå och vänta nästan en timme.
- Hade han visat en mer ödmjuk sida kanske vi hade ursäktat hans usla sånginsats. Nu var han bara en arrogant pajas, säger Johnny Sjöback som inte tänka ge sig hem för en söndagskväll i tystnadens tecken.
- Jag ska se Kiss i Malmö. Lika bra att fortsätta rocka.
Har du några tips på hur man återvänder till vardagen efter en tuff festivalvecka?
- Man biter ihop. Fast först går man på dass och sedan går man och lägger sig. Tre dagar senare är allt som vanligt igen. Hur gör du själv?
Ungefär som du.
Därefter lämnar jag och BLT:s team hårdrockskalaset efter en veckans intensiv närvaro. Den sista jag säger hej till är Robert Persson från Örebro. Han firar sista förmiddagen på festivalen med sina polare i förtältet. Eddie Meduza sjunger sin mytomspunna Teenage Love-cover. En simpel doo-wop-stänkdare där raggarkungen från Rävemålabygden berättar att han minsann har en kraftig och saftig ...ja, bakdel bör vi kalla den innan censuravdelningen rycker in.
Robert vill bjuda på öl.
Nej tack, är det inte dags att åka hem nu?
- Vi ska åka hem idag, fast i dag är inte nu, utan en annan dag, hälsar Robert.
Absolut.
- Fast vänta, killen. Du måste höra den här först. Det är från Eddies Luftwaffe-skiva, den som bara gavs ut i 20 exemplar. Lyssna! Ser du flygplanen där uppe. Det är luftwaffe som är på väg, skriker Robert.
Jag ser fiskmåsar i flock och rakt framför mitt morgonsvettiga nylle kör en fraktor iväg med några bajamajor.
Det är allt.
Sedan åker vi, sex människovrak till reportrar och fotografer, hem och går på dass och går och lägger oss och andas ut och biter ihop och tackar gud vår skapare att det är ett år kvar till nästa tunga hårdrockskalas i lilla Norje by.
