Ebbot bjöd på magiska minuter

För det är just de magiska stunderna som vi livemusikälskare hela tiden hungrar efter. På samma sätt som narkomanen hela tiden söker det perfekta ruset så längtar musikälskaren efter de där oförklarliga ögonblicken när musiken upphör att vara bara musik och i stället upphöjs till något större, bättre och rätt och slätt magiskt. Det är svårt att förklara men när det väl inträffar så upphör allt annat att existera. Man glömmer eventuell hunger, köld och hur ont i ländryggen man har av ovant mycket gående och stående.

När konserten nästan är slut. Då kommer den. Den bästa låten The Soundtrack of our lives har mäktat med: Second life replay. Och det blir perfekt. Den bräckliga starten, den omslutande kalla och mörka natten som kuliss, Ebbots ömsom sköra, ömsom obändiga sång, det försiktiga som växer in i ett ursinnigt vredgat larm. Obeskrivbart vackert och minuter att ta med sig.

Det är alltså en The Soundtrack of our lives-låt som är höjdpunkten nu när Ebbot Lundberg är på turné som soloartist. Men det spelar mindre roll. Ebbot har alltid varit så central i bandet att det känns naturligt.

Däremot är det underhållande och ganska gulligt att beskåda mäktige Ebbot Lundberg på scen tillsammans med nya kompbandet, The Indigo Children, unga killar som ser ut som mini-Ebbots i likadana rockar som sångaren. De sköter sig för övrigt utmärkt.

Han gör flera låtar från sin nysläppta EP; To be continued vill aldrig ta slut och de växlar malande gitarrer med sångpartier. Jag är även förtjust i Backdrop people och publikfriande Dysfunctional. I TSOOL-låten From gravity to gold visar stabile Ebbot hur han kan explodera i intensitet.

Och det är i skiftningarna, i dynamiken mellan det sköra och det hårda, det mjuka och det vrålande som hans styrka ligger. Precis som han visar i magiska Second life replay.