Dokumentär och konstnärlig film om vår tid
Vi har kunnat se honom i SVT ett par veckor nu, hur han lufsar runt med sin kamera, till synes harmlös i sin plufsiga töntighet, men giftig som en kobra när han slår till. Det händer att Michael Moore slår undan benen för sig själv med sina pajaskonster, och när han suger för länge på sina dråpligheter. Men för det mesta håller han sig upprätt.
Moore vet inte alltid vart han är på väg med sin kamera. Han låter oss vara med när han luskar. Bowling for Columbine är, som väl de flesta vet vid det här laget, en svidande uppgörelse med amerikanarnas syn på skjutvapen.
I USA skjuts varje år över
13 000 människor till döds.
I Storbritannien, Tyskland och andra större västländer är motsvarande siffra några hundra. För Moore - och alla andra - tycks förklaringen given: tillgången på och mängden av vapen.
Dödade tolv elever
Han utgår från Columbine Highschool i Littleton i Colorado där två skolgrabbar den 20 april 1999 efter att ha spelat bowling på morgonen gick till plugget med sprängämnen och gevär. De skulle ta gisslan, kräva ett plan som skulle flyga mot New York och krascha i World Trade Center. Det slutade med att de dödade tolv elever, tre lärare och sig själva.
Varför? Ingen vet, men utan vapen ingen tragedi. Som sagt, roten till det onda verkar uppenbar.
Men halvvägs in i filmen tar Moore oss med över gränsen till Kanada. Där visar det sig vara precis lika lätt att komma över vapen och ammunition och det finns en puffra av något slag
i vart och vartannat hem. Men antalet dödskjutningar är bara en bråkdel jämfört med USA.
Så, Moore ställer frågan ännu en gång: varför är amerikanarna så snabba att trycka av? Rockmusik, videovåld, blodig historia, rasmixen? Eller kanske bowling, föreslår Moore.
Rockstjärnan Marilyn Manson, som av många fick skulden för massakern på Columbine High School, säger i filmen att människor i USA skräms av makthavare och mediernas sätt att skildra våldet i samhället. I sin rädsla vänder de sig inåt, tröstar sig genom att köpa saker och struntar i att presidenten och hans män för krig ute i världen.
Förslagen är otaliga, men axelryckningarna fler. Det finns en del att fundera över i det stora landet i väst. I filmen står en man från vapentillverkaren Lockheed Martin, som ligger ett stenkast från Columbine,
med en jättelik missil i bakgrunden och berättar att företaget sponsrar kurser som ska lära barnen att hantera sina aggressioner.
Samma dag som tragedin i Littleton gav president Clinton order om bombräder mot civila mål i det forna Jugoslavien. En tillfällighet som ser ut som en tanke.
Michael Moore sluggar på, men inte utan precision. Och med mycket humor lyfter han fram det groteska och absurda
i den amerikanska vapenkulturen.
Kritik av annat slag
Samhällskritik av helt annat slag bjuder Moores landsman Godfrey Reggio på i sin Naqoyqatsi. Det är den avslutande delen i en trilogi som inleddes med de två 1980-talsfilmerna Koyannisqatsi och Powaqqatsi. Titlarna har Reggio hämtad från hopi-språket, bland annat för att slippa allt kulturellt bagage. Han har nämligen inte mycket till övers för våra språk. De kan inte längre beskriva världen vi lever i, anser han.
I Reggios filmer finns följaktligen inga ord. Inte heller några subjekt, och ingen handling. Bara rörliga bilder, oerhört vackra och välkomponerade, ackompanjerade av kraftfull och suggererande musik av Philip Glass.
Naqoyqatsi, som ungefär betyder krig som ett sätt att leva, skiljer sig från de två första delarna; den består inte av egna tagningar. I stället har Reggio använt färdiga, ofta bekanta, bilder och ikoner, som han har manipulerat och "torterat" digitalt.
Reggio vill med sina konstfilmer nå över intellektet, han vill åt våra själar. Han vill få oss att på ett högre plan erfara att tekniken har tuggat sönder oss, att alla gamla kända livsvärden har ersatts av ytlighet.
Inget muntert budskap med andra ord. Och Naqoyqatsi är en sval film. Men med sitt flöde av bilder, med former i konstant förvandling och med den mäktiga musiken är den en betagande estetisk upplevelse, ett filmiskt äventyr.
