Crystal Castles scenshow fascinerar

Den kanadensiska electroduon från Toronto skapar en egen bombastisk värld och jag är en fascinerad åskådare. Man sluts inte in, man ser på. Inte ett ord yttras från scenen under konserten. Men världarna möts då och då när punkiga och oberäkneliga sångerskan Alice Glass gör sina karaktäristiska stage dives och bärs fram av sin frälsta publik längst fram, eller när hon ställer sig bland dem och sjunger.

I konstant rörelse syns hon som en läcker silhuett i den häftiga ljusshowen som skapar stämningar passande till de olika låtarnas karaktärer.

"Baptism" ger publiken rejäl feeling och stroboskopets pulserande ökar dansenergin. Ethan Kath blir en spöklik kontrast där han stilla står och ser till musiken dundrar fram.

Crystal Castles musik har beskrivits som kaotisk. De blandar hej vilt bitpop (musik som framförs på spelkonsoler och är inspirerad av gamla tv-spel), rave, screamo och shoegaze. Det är stundvis öronbedövande och ilsket, stundvis mjukare och hypnotiskt. Rent av magiskt blir det när "Not in love" sprider romantisk desperation över Ängen. Låten kom i en ny version för något år sedan, med The Cures Robert Smith på sång, och är den av Crystal Castles låtar som klättrat högst på singellistorna hittills. Alice Glass sjunger fram den rysningsframkallande bra och jag tänker tanken på hur det hade varit om de båda banden hade spelat på samma festival och fått tillfälle att gästa varandra. Inte en omöjlig tanke eftersom The Cure spelade på närliggande Hultsfredsfestivalen för bara en månad sedan. Det hade varit oförglömligt.