Coco Montoya
Nyheter • Publicerad 5 mars 2010
Det dröjer ett tag innan det bränner till. Låt nummer åtta, Fannie mae.
Där spelar han plötsligt tung och skitig blues med munspel och distinkt bas och jag undrar varför den är ett så isolerat fenomen på en annars rätt färglös platta.
Det är många låtar med tillbakalutad och för all del sofistikerad bluessoul som måste plöjas igenom för att nå fram till denna lilla pärla i all enkelhet.
Jag tycker Coco Montoya sjunger okej men lite tamt och rent tekniskt är det inget fel på hans soul. Men den saknar nerv och närvaro.
För eleganta och välpolerade sängfösare för min smak.
Dennis Andersson
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
