Kultur

Christian Gustafsson: Ola Magnell kommer ses som en av de stora

Musik Artikeln publicerades

En mjuk man med sylvass penna och evigt ung röst.

Vispoeten från Skälby Gård i Kalmar efterlämnar en av de vackraste, avigaste, svängigaste och – inte minst – mest underskattade låtskatter det här landet skådat.

Nöjets Christian Gustafsson minns Ola Magnell.

Jag pratade med Ola Magnell strax före jul.

Det var en av de sista intervjuerna han gjorde, kanske den allra sista, men det var inget som gick att ana där och då. Som alltid blev det mer ett samtal än en intervju.

Vi pratade i över en timme.

Han drog skrönor och ställde nyfiket frågor om mig, frågade vad jag ätit till lunch och vad det var för märke på min akustiska gitarr. Han berättade om alla oinspelade sånger som han drömde om att spela in framöver. Han skildrade sin korta tid som journalist på Östra Småland och Nyheterna, avhandlade vänskapen med Lars Winnerbäck och vad som spisades i stereon. Vi pratade om hans Österlengranne Ulf Lundell och jag berättade att vår hund heter ”Chans” efter Lundell-låten. Han tyckte det var ett konstigt namn.

Ola Magnell på Söderport den 14 november 2019, det som blev hans sista konsert på hemmaplan.
Ola Magnell på Söderport den 14 november 2019, det som blev hans sista konsert på hemmaplan.

Ola Magnell lät – trots att han stod inför en ny hjärtoperation, den fjärde i ordningen – lika gladlynt och pigg och framför allt ung på rösten som alltid.

Vi pratade om turnén som just avslutats. Succéturnén. För det var vad det var. Med Ola Magnell-mått mätt.

Slutsålt från norr till söder, hela hösten. Spelplatserna var allt från bibliotek på vischan till Södra Teatern på Södermalm.

Recensionerna var översvallande.

Ola lät genuint glad över intresset och omdömena.

Själv recenserade jag hans sista konsert på hemmaplan. Den 14 november. Slutsålt Söderport. Poeten från Skälby trollband publiken i två och en halv timme. Jag har aldrig sett honom bättre.

Allsången när publiken ställde sig upp och tog över refrängen i Kliff var smått sensationell.

Ola Magnell såg rörd ut.

Ola Magnell anno 2010.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Ola Magnell anno 2010.

Han har genom åren etiketterats både som en rockens Tranströmer och Sveriges Bob Dylan. Han har – inte sällan av andra artister och konstnärer – hyllats vitt och brett som en av vårt lands stora låtskrivare. Många har inspirerats av honom.

Folklighetsmässigt peakade han på 70- och delar av 80-talet. ”Påtalåten", "Kliff", "Rulltrappan", "Tomma tunnor", ”Nya perspektiv” och några sånger till räknas som klassiker och nådde en bredare publik. Men med åren marginaliserades Ola Magnell och förpassades till musikbranschens periferi.

I ett sliding doors-parallellt universum hade han kunnat sälja ut Ericson Globe, vara United Stage-affischnamn och ha sin nuna på tusentals merchtischor.

Han kunde kort sagt ha varit Lars Winnerbäck.

Men oftast seglade Ola Magnell under radarn.

Jag vet inte om det var en sorg för honom eller om han var nöjd med tillvaron. Han var svårläst.

Flera gånger försökte jag föra på tal om han inte upplevde ett uns av bitterhet över att ständigt vara den geniförklarade, mytomspunna poeten med integriteten som alla älskade, men som fick leva på fattigpension och gigga på biblioteket i Vislanda eller en pub i Gävle i stället för i flådiga hockeyarenor.

Han slog alltid i från sig den uteblivna folkligheten med ett: ”Äh, jag har liksom aldrig brytt mig om en karriär” eller något i den stilen.

Jag är i alla fall glad att han fick den här sista turnén, att han fick läsa alla vackra ord i recensionerna, att han fick möta utsålda konsertlokaler och en publik som sjöng hans vackra ord.

Ola Magnell på Söderport i november 2019.
Ola Magnell på Söderport i november 2019.

Det låter ju trivialt och grunt och som något man bara säger om någon som just gått bort, men Ola Magnell var en unik artist, en sådan som inte görs längre.

Ena stunden en sjövild ordkonstnär, nästa en trösterik skald.

En rolig jävel med total integritet. En mjuk, grubblande man med sylvass penna och evigt ung röst.

Vissa sånger är så sorgliga att tårarna trillar, andra så festliga att jag garvar rakt ut när jag hör dem.

Sätt, för att bara ta ett exempel, på den episka ”Hos kuratorn” från 1979. En elva minuter lång mästaruppvisning i ordekvilibrism, som faktiskt tar avstamp i Kalmar i första versen.

”Jag sitter hos kuratorn och vi rör oss inom ramen

För allt från första fyllan till tji studentexamen

I skvallerstan där man blev född och formad och bedragen

Av plugg och bud och borgerskap och Gud och jantelagen

Man hämmades av hygglighet och knäcktes av kutym

Så damp man ner i storstan, knappast fri men anonym”.

Ola Magnell och Mats Ronander 1984.
Foto: Ragnhild Haarstad / TT
Ola Magnell och Mats Ronander 1984.

Ola Magnell efterlämnar en av de vackraste, avigaste, svängigaste och – som sagt – mest underskattade låtskatter det här landet skådat.

Han fick aldrig det där folkliga erkännandet medan han var i livet. Men hans minne kommer leva vidare. Och ju längre tiden går, ju mer ansedd kommer han att bli.

Döden har ju den effekten. Kanske i synnerhet på Ola Magnell.

I retrospektiv lär poeten från Skälby gård ses som en legendar, som en av de stora i svensk musikhistoria.

Det är ju förbannat att han skulle behöva dö först.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.