Annons
Nöje

Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: I kväll ser jag Ulf Lundell för sista gången

Jag har sett honom på scen nästan 50 gånger.
Nu är det över. Våra vägar skiljs åt.
I kväll ser jag Ulf Lundell för sista gången.
Christian GustafssonSkicka e-post
Krönika • Publicerad 5 juli 2019
Christian Gustafsson
Detta är en personligt skriven text i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mellan tummen och pekfingret blir spelningen på Latitud 57 min 48:e i ordningen. Kanske 46:e. Måhända 49:e. Who cares?

Jag har sett Ulf Lundell från Christinehof i söder till Gävle i norr.

Annons

Första gången 1993. I Borgholm. Redan där och då tänkte jag att det nog var sista gången jag såg honom i verkliga livet. Han var ju gammal som gatan – drygt 40! – och hade redan vid den tiden varit både riksalkis, riksfrälst, riksnykterist och förste riksgatloppsspaltlöpare.

Epitet som tär, tänkte jag. Hög trilla av pinn-risk.

Det där satte sig på något märkligt sätt och varje gång jag har sett honom live har jag stängt av telefon, andra känslor och bara hängett mig åt mina sista timmar med Ulf Lundell. Han ska ju dö ju snart.

Märkligt, jag vet, men det har också gjort att jag gett fan i att filma, gett fan i att tänka på räkningar, trasiga hjullager och stopp i avlopp och bara ägnat mig åt nuet, bara där och då njutit av det som hänt framför mina ögon och öron.

Ulf Lundell 2006.
Ulf Lundell 2006.Foto: SÖREN ANDERSSON /TT
”Always on tvärs. Allmänt älskvärt I don´t give a fuck-gubbgrinig. Ulf Lundell är ett levande långfinger i samtidsfejset.”

Numera kan Ulf Lundell addera riksrattfyllerist till raddan av riksprefixepitet. Det är så klart åt helsicke att dynga ner skallen till 1,5 promille, lägre än en sjunken båt, och ge sig ut på vägen igen. Men i det här fallet var det nog bra, i varje fall när han nu inte körde på vare sig rådjur, räv eller människa.

Ulf Lundell verkar ha tagit rattfylletorsken bra. Flaskan på hyllan, åtminstone tills vidare. Pigg och glad, propert klädd. Vad det gäller renommé och rykte spär badboy-, eller ska vi säga badgubbjävelstämpeln, snarare bara på myten och mystiken om och kring Ulf Lundell.

Always on tvärs. Allmänt älskvärt I don´t give a fuck-gubbgrinig.

Han ber nån i publiken fara åt skogen på grund av risig Iphonedisciplin, han ställer in både spelningar och turnéer utan direkt orsak och i tjocka dagböcker varggrinsetiketterar han Fjällbackas finest som litterär komposthög bara för att...tja...bara för att.

När den här turnén skulle marknadsföras skickade Ulf Lundell en usel selfie till den stackars pr-människan med vidhängande text om att det kommer regna hela sommaren.

Ulf Lundell är ett levande långfinger i samtidsfejset, ett långfinger långt mer relevant än hela 013-ripoffkiddens (Ulfs ord, inte mina) samlade backkatalog.

Ulf Lundells turnéselfie 2019.
Ulf Lundells turnéselfie 2019.
Annons

Senast han var i Oskarshamn, 2014, fick det tillkallas akuktmanikyr, eftersom en av Ulfs gitarrnaglar gick sönder bara timmar före gig. Den gången var det mest kul eftersom det var första gången han spelade i min hemstad, samt att han mellan två låtar tittade bort mot Norra skolan och sa: ”Vad är det där för ett slott?” för att i nästa mening titta på ”fula huset” på Brädholmen och just påpeka fulheten.

”Nu har Öppna landskap annekterats av, som Ulf säger, nynassar. Nu jävlar ska den tillbaka. Jag är på. Let's make johannesört great again!”

Men det var också i en tid då jag var lite Lundelltrött.

Turnésvängar var och varannan årstid, vart och vartannat år och på tok för många slentrianiga Hon gör mig galen-fylleskrålversioner signerade pojkarna längst fram. Därtill allt fulare shorts på Ulf för varje sommarturné gjorde att jag mest bevittnade konserterna av gammal vana, som en plikt, snarare än av lust.

Annat nu.

Det har gått tre och ett halvt år sedan jag såg Ulf Lundell på en scen senast. Sedan han skickade upp Vita viskningen på hyllan där på nyårsafton 2015 har jag för varje dag förpackat längtan allt hårdare.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Den här turnén blir en comeback även för mig som åhörare. Jag ser fram emot att få höra hans bästa 2000-talslåt, Jag saknar dig, och hans bästa 1980-talslåt, Evangeline, som min äldsta dotter är döpt efter.

Jag ser till och med fram emot Öppna landskap. Kreti och pletis hobbynationalsång, som vi fine dining-fans vanligtvis går och pissar och köper öl till.

Nu har den annekterats av, som Ulf säger, nynassar. Nu jävlar ska den tillbaka. Jag är på.

Let´s make johannesört great again!

Ulf Lundell.
Ulf Lundell.Foto: Andreas Carlsson

Utöver att det blir första gången på flera år som jag ser Ulf Lundell på en scen, så blir det också sista – någonsin.

Annons

Jo, ni läste rätt.

Den här gången är det inte sista gången bara i teorin, utan även i praktiken.

It's over.

Jag gör som Ulf Lundell själv gjorde på nyårsafton 2015 – tar formellt avsked. Ett löfte, om inte ristat i sten, så åtminstone skrivet i sand.

Den här 69-åringen, 70 i november, har skänkt mig så många oförstörbara, oförglömliga ögonblick.

När Ulf Lundell dör – oavsett om han, för att referera till mellansnacket i Om sommaren på den här turnén, super eller solar ihjäl sig – kommer jag bli sorgsen på ett så påtagligt sätt som man annars bara blir när familjemedlemmar eller goda vänner viker hädan.

Men det känns bra att knyta ihop en snudd på livslång säck av enkelriktad man to man-förälskelse på min egen hemmaplan. I Oskarshamns hamn, mellan det fula huset och det vackra slottet.

Strunt samma att den här skilsmässan sker på en löjligt kort best of-konsert med fyllskallevarianter av Hon gör mig galen och Förlorad värld som soundtrack.

I kväll ser jag Ulf Lundell på en scen för sista gången. Det räcker, jag är nöjd. Det ska bli fint, jag ska njuta.

Annons

Det här blir vår sista kväll tillsammans.

Tack för allt.

Annons
Annons
Annons
Annons