Annons

Bildning eller byråkrati?

Forskarna och lärarna blir procentuellt färre på landets lärosäten medan andelen administrativ personal hela tiden ökar. Så minskar också lärarkårens auktoritet när den administrativa personalen omger ledningen och inte längre stöttar forskarna och lärarna.
Ledare • Publicerad 25 maj 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Lokaler för studenter, lärare och administratörer.
Lokaler för studenter, lärare och administratörer.Foto: Herman Rydeberg

För två år sedan utgjorde gruppen administrativ, teknisk och bibliotekspersonal 39 procent av det totalt anställda på landets universitet och högskolor. Kategorin var nästan lika stor som lärarkåren, som uppgick till 44 procent av de anställda på lärosätena.

Linnéuniversitetet, har visar årsredovisningen en något högre andel läraranställda, 52 procent, medan den sammanslagna gruppen, administrativ personal uppgår till 35 procent.

Annons

Vad är det som har hänt? Är detta en utveckling som gynnas forskningen och undervisningen? I en intressant artikel i Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys nr 12/2020 uppmärksammar två professorer vid Linnéuniversitetet, Ola Agevall och Gunnar Olofsson, hur en specifik universitetsadministration håller på att växa fram vid Sveriges lärosäten.

Den har inte bara blivit större utan också förändrats. Så sent som 2001 var de vanligaste titlarna bland administratörerna institutionssekreterare, assistent eller byrådirektör.

Dagens yrkestitlar vittnar om en förändring av administrationens inriktning. De vanligaste titlarna i dag är administratör, ekonom handläggare eller kommunikatör.

Om den administrativa personalen tidigare var till stöd och service för professorer och lektorer i forskning och undervisning arbetar de i dag mer med kontroll och styrning av universiteten, alltså lärare och forskare, menar författarna.

Det handlar således om makt. Vanligen brukar maktförändringen på universiteten beskrivas som en förskjutning av beslut från kollegiet, lärarna, till rektor och ledning. Nu kompletteras denna bild med ett understrykande av administrationens allt tyngre roll. Utvecklingen med fler anställda har inte varit något automatisk process argumenteras det, utan är ett resultat av en medveten marknadsstyrning av universiteten.

Där kan analysen gott kompletteras. Det finns i dag en tendens att kategorisera alla styrmetoder i offentlig sektor som man ogillar som en del i ”new public management”. Med tanke på att högskolan är den största statliga verksamheten i termer av personal och omsätter över 70 miljarder kronor måste också den mätas och vägas om än inte med strikt företagsekonomiska nyckeltal.

Professorerna hade gärna också kunnat beröra konsekvenserna av politisering av den akademiska världen för de enskilda universiteten. Varför lyser den frågan så ofta med sin frånvaro inom akademin?

Riksrevisionen meddelade nyligen att den ska studera regeringens extra platstilldelning till universiteten med anledning av bland annat Coronakrisen. Detaljstyrningen, misstänker myndigheten, leder till andra problem för lärosätena. Den kräver också, frestas man att tillägga, en kader av ledningspersoner som förhandlar och diskuterar. Regeringens planer på avtal mellan departement och universitet, förutsätter dels kompetens på små fackdepartement som i dag saknas, dels mängder med arbetstimmar för rektor, universitetsdirektör, strateger och analytiker.

Styrelser med svagare akademisk kompetens och ökad administrationsmakt riskerar att sekularisera universitetsvärlden inifrån medan, ett Universitetskanslerämbete som är mer av regeringens myndighet än lärosätenas, ett starkare utbildningsdepartement, och ökad detaljstyrning av platser är externa faktorer som försvagar lärosätenas självständighet.

Och studenterna har anledning att ställa frågan, varför den lärarledda undervisningen i Sverige är så liten i internationell jämförelse trots att den totala mängden universitetsanställda har ökat.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons