Återkomsten som ger hopp

Han är vänlig men lite sval - entusiastisk över skivan men egentligen ointresserad av intervjuer.

- Jag hade tänkt att jag inte skulle göra några intervjuer. Men den här stackars plattan är faktiskt värd att få ledsagas ut i världen så att den inte bara faller död ner. Det är ju sex år sedan sist, jag har ingen aning om det finns en publik. I dag är Bert Karlsson den store gurun i Sveriges musikliv och jag är inte hundra på att det finns utrymme för den här typen av grejer.

Irritation i rösten

Han får en antydan till irritation i rösten när han pratar kvällstidningsartiklar som fokuserat på ångesten och krisandet som föregått plattan. Själv tycker han inte att Det som håller oss vid liv handlar om ångest - ledordet är snarare "hopp" och skivans nyckel är första låten, Vägen ut.

- Det är en skiva som ska ingjuta hopp i lyssnaren. Men för att kunna göra en sådan skiva så måste man nog ha varit i en återvändsgränd eller ett mörker. Om någon mår dåligt och man säger "ryck upp dig" - det funkar ju aldrig.

- Jag tror att alla vuxna människor förr eller senare hamnar i någon typ av svacka. Det finns massa olika termer för det, jag skulle vilja kalla det som drabbade mig för en sorts mental förlamning. Men jag har haft kompisar som gått igenom skilsmässor och beskrivit det som helvetet på jorden men tio år senare säger det att "det var det bästa jag har varit med om".

Svart hål som krävde mer och mer

Hans egen kris handlade om att han försökte leva upp till andra människors krav, krav som egentligen bara existerade i hans egen fantasi. Han pratar om ett svart hål som sög åt sig bekräftelse och bara krävde mer och mer, allt för att skjuta undan känslan av tomhet. Efter terapi och självrannsakan är det behovet nästan helt försvunnet.

- Bekräftelsen måste komma från en själv. Sedan är det viktigt med sammanhang. Att man känner att man lever i ett sammanhang där man är behövd och gör nytta. Att man känner mening med det man gör.

Den meningen hittade han till sist i musiken. En vän ställde ett tomt kontor till förfogande och där började han skriva låtar, till en början bara för att ha något att göra. Han hade bestämt sig för att aldrig mer göra en skiva.

- Jag var helt övertygad om att det var så. Det var inget koketteri från min sida, snarare en stor jävla förtvivlan: "vad fan ska jag hitta på med livet". Jag kan inte så mycket, jag har bara gått treårigt gymnasium. Så när jag väl kom till skott och skulle skriva var jag tvungen att ge mig själv en uppgift. Så jag skrev om det jag hade varit med om och processen som pågår när man försöker ta sig därifrån.

Dogmaregler vid inspelningen

Han gjorde enkla demoinspelningar och lät vänner höra låtarna. De peppade honom att göra en skiva och i våras gick han in i studion. Skivan spelades in på en vecka och i stället för den "klipp-och-klistra"-metod som är regel vid de flesta av dagens skivinspelningar valde LeMarc och hans kollegor att spela in tillsammans, live. Dessutom satte de upp en rad "dogmaregler" som bland annat innebar att ingen utrustning fick vara yngre än från 1975 och att "prassel, gnissel och sprak är ok".

- Sådana tvångströjor kan ibland öka kreativiteten och lusten, man måste hitta vägar som funkar. Och musik handlar om kommunikation, framför allt ska det höras att det är kommunikation mellan musikanterna. Det försökte jag fånga. Med obegränsat antal kanaler blir det så många beslut att man aldrig kommer till skott. Här var det inte mer än att gå in och ställa sig och sjunga.

Han pratar ivrigt om den senaste tidens konserter, västafrikanska artister som hans son dragit med honom på och som blivit oslagbara upplevelser. Men han har ingen längtan att gå upp på scenen. Förr i världen kunde scenskräcken bli olidlig och det har han ingen lust att utsätta sig för igen.

Stolt över gamla låtar

- För att en turné ska löna sig ska man göra tjugo spelningar och kuska runt i en buss. Det är som att åka på repmånad. Och jag är rädd för att behöva brottas med ångesten som har funnits där. Jag är glad att jag har kommit så här långt, att plattan har kommit ut och jag har ett socialt liv som funkar. Och det är ju bara tio år sedan jag var ute senast - det är ju inte så länge sen, säger han och ler.

Vad känner du när du hör dina gamla låtar?

- Jag är stolt över det jag har gjort. Ibland kan jag tycka "fan, hur fick jag till det där, det är ju skitbra". En del grejer tycker jag är dåliga. När jag hör Mellan dig och mig på radion så låter det som Pet Shop Boys - det sabbar ju vad låten vill säga. Vi försökte vara "up to date". Det skiter jag i fullständigt nu. (PM)