Anders Enström: Anders Enström: Även i kristider måste journalistiken hålla avstånd
Vi ser den över allt nu, den varma motkraften. Människor som handlar mat åt äldre som inte kan gå ut. Människor som stödköper i lokala butiker. Människor som köper biljetter till fotbollsmatcher som spelas utan publik. Människor som gör ensamma människor mindre ensamma.
Viruseffekterna ska bekämpas – tillsammans.
Tidningen är på många sätt en del av detta. Vi berättar om det som händer, vad människor gör, hur kommuner agerar, hur sjukvården förbereder sig och hur företagen drabbas. Och vi skapar engagemang.
Förra veckan berättade vi om Rebecca Adolfsson som bara två veckor tidigare tagit över det klassiska kalmarcaféet Kullzénska. Blommorna från invigningen stod kvar på bänken när hon berättade att hon tvingats varsla sju av nio anställda om uppsägning. Kunderna hade försvunnit över en natt när coronaviruset gjorde entré i nyhetsflödet.
Barometern-OT skrev om hennes situation, liksom många i sociala medier. Dagen efter var caféet fullt.
– Att stå här i dag är helt fantastiskt, jag tror inte att det är sant, sa Rebecca när tidningen kom på återbesök.
En fin historia, och ett exempel på motkraft. Kanske också ett exempel på tidningens genomslagskraft.
Men det är nu det börjar bli komplicerat. Dagarna efter var det flera företag och verksamheter som hörde av sig och ville att vi skulle berätta deras historia.
Och varför skulle vi inte göra det, om en artikel kan betyda skillnaden mellan uppsägningar och framtidshopp?
Varför kan inte tidningens redaktion vara en drivkraft som hjälper företagen att lyckas?
Varför kan inte redaktionen göra saker mer tillsammans – framåt! – med företag, myndigheter och politiker?
”Du som läsare måste kunna lita på att vi gör våra prioriteringar efter journalistiska principer, inte för att vi vill gynna det ena eller andra intresset.”
Jo, för då skulle vi inte längre vara journalister. Då blir vi marknadsförare. Eller kommunikatörer.
Marknadsförare och kommunikatörer är också viktiga, men i det ögonblick journalister agerar som marknadsförare försvinner den trovärdighet som utgör fundamentet för vårt uppdrag i demokratin. Då står vi inte fria.
Du som läsare måste kunna lita på att vi gör våra prioriteringar efter journalistiska principer, inte för att vi vill gynna det ena eller andra intresset.
När vi valde att skriva om Kullzénska gjorde vi det för att exemplifiera hur coronakrisen kan slå mot ett mindre företag. Vi publicerade inte artikeln med avsikten att hjälpa ägaren.
Samma förväntningar möter vi ibland från kommuner, myndigheter och intresseorganisationer. När politiska stridsyxor begravs och myndigheter och företag understryker det nödvändiga i att agera tillsammans borde väl också redaktionen ansluta sig till gemenskapen?
Men nej. Journalistik gör mest samhällsnytta på armlängds avstånd från samhällets styre och ledande aktörer. Även i dessa tider. När skattepengar används som aldrig förr, och omfattande beslut tas i högre hastighet än någonsin, måste också kritiska frågor ställas och ansvar utkrävas.
Också inom Barometern-OT:s organisation finns gränser som måste vara tydliga. Tidningens annonsavdelning drivs liksom redaktionen av ambitionen att göra samhällsnytta. Deras insats har en avgörande betydelse för finansieringen av den oberoende journalistiken.
Men rollen är en annan. Annonsavdelningen ska hjälpa företagen i regionen att nå ut och attrahera kunder. De vill driva på och verka tillsammans för ett starkare lokalt näringsliv. Deras jobb är att kroka arm.
Komplicerat, som sagt. Men gränsdragningen är viktig. Det får aldrig finnas en misstanke om att vi skriver om företag för att de annonserar i tidningen. Vår journalistik går helt enkelt inte att köpa. Den står fri.
Också i tider som dessa.
