Alice i Underlandet

Sagan om Alice i Underlandet passar den vilde bildmakaren Tim Burton som hand i handske. De fantasifulla figurerna, kostymerna, maskerna och scenografin - visuellt är hans tolkning enastående.

Helena Bonham Carters elaka röda drottning med jättehuvud är underbar, liksom Johnny Depps galna rödbuskiga Hattmakare och många av de andra figurerna. Mia Wasikowska visar i rollen som Alice att den lysande insatsen i tv-serien In Treatment inte var en tillfällighet.

Men Tim Burtons sätt att ta sig an själva berättelsen är inte lika lyckat. Hans Alice har hunnit bli giftasvuxen. Hon har för länge sedan glömt utflykten till Underlandet. Men när en riktig torrboll friar till henne och alla förväntar sig att hon ska säga ja flyr hon och faller ner i det svarta hålet igen.

Hattmakaren konstaterar bedrövat att Alice är förändrad. Hon var "mycket myckigare" förr, hon har förlorat sin "myckenhet".

Tim Burton - eller om det är Disney - verkar ha varit på jakt efter en smula rim och reson i tokerierna, och också försökt hitta en äldre publik. Efterhand förvandlas Underlandet allt mer till Disneyland. Lewis Carrolls finurliga huvudlösheter avtar, och berättelsen mynnar ut i sagors sedvanliga kamp mellan ont och gott, i en actionladdad upplösning som inte skiljer sig nämnvärt från Narnia eller annat i genren.

På det serveras vi en tillrättalagd liten knorr: Alice har mognat till en ung kvinna av vår tid. Trist och onödigt!