En älskad sportbil tinar upp

Lysrören glimmar i taket, dammet ligger över allt i garaget. Jag huttrar i kylan, lägger handen på huven som varit kall i månader. Dygnet är timmar längre nu, viskar jag, det är vår på gång. Precis som om en gammal dammig sportbil skulle höra och förstå. Jag böjer mig ner och kopplar loss batteriladdaren. Skruvar dit batteriet.

Faan vet om den ändå inte förstår. Den morrar snällt i gång. Jag kör sätet fram och tillbaka, slår av och på lysena och drömmer om den där ljusa vårkvällen då vi skall ut igen. Den är närmare än man tror så här i mitten av februari. Sedan får det snöa och blåsa hur mycket det vill. Slår av motorn för att inte bli förgiftad av avgaserna, kliver ut, kopplar loss batteriet och stänger dörren för att lämna vännen i sitt vinterhärbärge.

Sju minusgrader och snön yr om öronen när jag vadar i den djupa snön på väg in i stugvärmen. Fysiskt känns det lite som om jag vore en utlämnad fransk testförare, i femton tröjor och toppluva neddragen över öronen, på väg in till kojen efter ännu en dag på den ogästvänliga testbanan som Michelin använder i Ivalo uppe i norra Finland. Mentalt sitter jag redan bakom ratten på sportbilen, asfaltsvägen slingrar sig genom det skira grönskande småländska landskapet och de breda däcken suger sig fast mot vägbanan. Borta är vintern. Borta är Ivalo. Borta är vinterdäcken.

Vad vore våren utan en vinter att längta sig igenom? Vad vore våren utan älskade gamla sportbilar, hojar, husvagnar, båtar och alla andra sommarens lekredskap? Kära vänner, glöm bara inte bort att boka tid för besiktningen. Vi är många som gräver fram våra älsklingar när Svea rike tinar upp och det brukar bli köer utanför allas vår bilprovning.