Dieselkombi med få svagheter

Det är egentligen inte så länge sedan Accorden fick sin senaste ansiktslyftning och i samband med den fick jag chansen att provköra bilen med Hondas egen dieselmotor. En motor som egentligen inte gör mycket väsen av sin närvaro. Den är tyst och snäll men inte starkast, inte sportigast och inte varv-villigast. En riktigt bra maskin faktiskt.

Bilen är tyst och komfortabel som man kan vänta sig av en bil i övre mellanklassen. Medan Toyota satsat på miljövänlighet och råstyrka samtidigt som

Mazda satsat på sportighet har Honda satsat på att vara tillräckligt bra på alla dicipliner utan att kosta skjortan. Honda har satsat på en aggressiv prispolicy. 260 400 kronor för en välutrustad dieselkombi i den här klassen är ett bra pris.

När det gäller vägegenskaperna så är den närmast jämförbar med Mazda. Det vill säga åt det sportigare hållet. Stolarna är något sportigare, läs mindre stolar med bättre sidostöd, än Volvo och Toyota medan innerutrymmet är bättre än Mazda. Lastutrymmet är längre men smalare än Toyota Avensis.

Stram exteriör

Exteriören är något stramare än Volvo och något sportigare än Mazda och Toyota. En smaksak naturligtvis men det känns rätt att Honda valt att gå försiktigt fram när man ritade om gamla Accord. Instrumentering och reglage är typiskt japansk-tysk standard, mycket svart, stora runda tavlor och vissa reglage utflyttade i ratten. När vi valde bilar för vår dieseltest trodde jag att Honda skulle var lite mer extrem än de andra men faktum är att det blev tvärtom. Honda är bilen som har minst svagheter helt enkelt.