Hella Schulze

Hella Schulze, 1947–2010, var ensam i sitt slag.

Hella kommer inte tillbaka till oss. Efter en tids sjukdom har hon skiljts från sin familj, sina vänner och oss på Kalmar läns museum. Vi som hade glädjen att få lära känna Hella kommer alla att minnas henne med värme och saknad. Våra tankar går till hennes familj, maken Jan Nilsson och sönerna Martin och Henrik.

Hella kom till Öland som arkeolog i slutet av 1960-talet och var med under tiden Riksantikvarieämbetets Ölandskontor fanns, 1969–1984, och fortsatte att jobba för dem tills hon kom till Kalmar läns museum 1990.

Köpingsvik utgjorde en central plats för Hella med otaliga arkeologiska ärenden, allt från vägbreddningen förbi skolan 1970 till undersökningen i Prästhag 2009. Det Hella inte visste om Köpingsviks rika förflutna var inte värt att veta. Hennes kunnande stannade inte här, efter oräkneliga grävningar kände hon stora delar av ön som sin egen innerficka. Även om mycket av hennes kunskap finns i tryck, har ett fantastiskt levande arkiv nu försvunnit för alltid. Den erfarenhet och kunskap som hon hade efter drygt 40 års arkeologisk verksamhet på Öland saknar helt enkelt motstycke.

Hella var ensam i sitt slag. Ibland lite disträ, i mångas ögon tillbakadragen och lite tyst, men så småningom insåg man vilket enormt djup och vilken fantastisk personlighet hon hade. Hängiven sitt yrke satt hon ofta djupt försjunken vid sitt skrivbord om hon inte sprang mellan kopiatorn och museets bibliotek. Lyckades hon ibland släppa arbetet var hon en fröjd att lyssna på och vi fascinerades av hennes fantastiska minne. Inte nog med att hon mindes vad som undersökts på en plats, hon kunde också i detalj 35 år senare återge hur vädret var, vilka som var där, vad de sa och gjorde! Hon lämnade ingen oberörd, och de grävmaskinister som någon gång jobbat med Hella minns henne säkert! Hennes iver att dokumentera fornlämningar innan de försvann uppfattades kanske som nitisk, men tack vare Hella vet vi nu mycket mer om det öländska kulturarvet.

Bredden på hennes intressen var stor och hur hon hann med allt framstod som en gåta. Hon var en passionerad fårskötare och hästägare samtidigt som hon var djupt engagerad i hembygdsföreningen. Hon var dessutom märkligt väl insatt i alla tänkbara sorters TV-program, och diskuterade gärna litteratur eller den senaste musiken. På frågan hur många hästar hon hade kunde man få svaret "ett 20-tal", och många är de gånger då hon i hast fått ila hem till Löt och leta efter djur som rymt eller laga staket hemma vid gården.

Hennes stora hjärta och varma omtänksamhet tog sig otaliga uttryck. Att ha henne som kollega har för oss yngre arkeologer varit en ständig källa till kunskap och inspiration. Att hon nu är borta är oerhört svårbegripligt och sorgligt, saknaden känns enorm.

Arkeologienheten

Kalmar läns museum