Nu är man på banan igen

Äntligen! Idag samlades hela laget inomhus i sporthallen för att köra ett ordentligt fyspass och jag tror alla var lika laddade som jag. Uppvärmningen bestod av miljontals knäböj och utfallssteg med halva sin kroppsvikt på ryggen (i alla fall nästan) och redan då känner väl en hel del att låren börjar skaka lite lagom. Sen fick vi välja en kompis att köra hinderbanan tillsammans med, jag och Moa bestämde oss för att jobba ihop. Hinderbanan bestod av flera olika hinder och styrkeövningar som givetvis ska gå så snabbt som möjligt. När man kört ett varv byter man med, i mitt fall, Moa, som gör likadant och sen kör man fem varv var. Där efter vila i några minuter och sen två sådana omgångar till. Svårt att förklara, men det räcker med att veta att det är grymt jobbigt och att handlederna går sönder efter all armgång och skinnet på knäna bränns bort efter allt krypande under alla hinder. Men det är en riktigt rolig träningsform som passar alla klätterapor och smidiga människor som har lite inställning och vilja.

Jag har berättat innan att jag hatar att springa, mer än något annat. Där emot älskar jag styrketräning i alla dess former av någon konstig anledning om man tänker på hur min kropp är byggd. När vi tränar på det sättet vi gjorde idag så blir det som en slags utmaning, eller någon form av test hur långt man kan pressa kroppen, hur mycket man egentligen orkar och det tycker jag är lite häftigt, för när är man verkligen helt slut? Och om man är helt slut, visst orkar man lite till ändå?

När träningen var slut idag så var hela kroppen öm och blåslagen men jag hade ändå en riktigt bra känsla. För nu har försäsongen börjat, man kan gå tillbaka till sitt vanliga liv med mat, träning, mat, träning, mat, träning, mat. Den känslan jag kommer att ha i kroppen imorgon är mer än guld värd.